Det är nästan med lite ångest som jag nu beger mig till fortsättningspassen. Inte för att jag inte vill gå dit, det vill jag ju, men för att jag vet att det är så jäkla jobbigt. Men jag vill ju bli bättre och det blir jag ju inte om jag inte går. Vi var en lagom grupp på åtta pers, det är iofs inte bara positivt, man har definitivt ingen chans att fuska.

 

Denna gången var det tema ben. Huva. Jogg till materialförrådet för att hämta däck. Dessa satans däck. Jag pallar ju inte ens att springa vanligt. Släng då på mig ett däck. Vi förflyttade oss en bra bit. Värmde först upp med utsikt över en sjö. Sen fortsatte vi på olika förflyttningssätt upp till högsta punkten i Änggårdsberget med utsikt över Göteborg (Mölndal?). Benböj, jämnfotahop, grodhopp med däck, baksida lårcurl med däck, ruscher upp för backe ... You name it. På vägen tillbaka tappade jag en del mark mot snubben framför och instruktören frågade om jag var trött. Ja svarade jag, egentligen var jag inte bara trött, jag var död. Då tog han mitt däck och satte det på stackars Linus som där ifrån fick springa med två däck. Usch vad jag kände mig kass. Dåligt samvete för att någon annan fick ta min last och jag skämdes nästan för att jag inte orkade. Men jag försöker intala mig själv att så länge jag är där och försöker och utvecklas så är det nog ingen som dömer mig mer än jag dömer mig själv iallafall.