Jag har funderat länge nu, på vad det är som gör mig stressad och vilka situationer som ger mig ångest när det kommer till träningen. Jag har kämpat konstant med min kondtion och sakta sakta sakta känt hur det har blivit bättre. Men efter min lilla utmattning (som jag har döpt min lilla depp till) så känns det som jag har börjat om från noll. Igen. Det ger mig ångest. Därför har jag nu bestämt mig för att puasa med militaryn en månad. Då slipper det ligga i bakhuvudet att jag borde gå dit. Nu kan jag inte gå dit, så jag kan fokusera på annat och på att komma ikapp för att vara redo att köra igen när våren är här i maj. För det handlar inte om att jag inte tycker att det är roligt. Det tycker jag, men just nu är det annat som väger över tyvärr.

 

Det känns verkligen som en stor sten har släppt från mitt hjärta nu. Det är det här jag behöver. Och jag har spännande planer på hur jag ska spendera denna månaden istället.