När jag hade min jobbiga period i början av året, i samband med att min kropp var övertränad och jag hade mina panikångest attacker, så hade jag ett tankesätt där det dåliga samvetet störde mig. Idag är första gången på länge som jag känner det igen. Jag hade ett pass bokat vid 6-tiden idag. Men efter att haft en otroligt lugn period på jobbet ett tag, så blev det panikmycket att göra över natten. Jag var helt enkelt tvungen att avboka för att jobba. Men det känns ändå inte bra. Det känns liksom inte som att det inte var en tillräckligt bra ursäkt. Men jag lever inte på ett sätt där träningen är ett måste, utan för att jag vill träna. Jag tycker det är så himla roligt. På riktigt. Så det kanske inte är ångest jag känner, kanske mer längtan eller besvikelse att det inte blev av?

 

Jag har förändrat en hel del i mitt liv dom senaste månaderna vilket gör att mina känslor ibland goes bananas och jag kan inte alltid identifiera vad det är jag känner. Det är jobbigt för en med kontrollbehov. haha. Men samtidigt vet jag att det är en bra grej, för det tar mig närmare den personen jag egentligen vill vara. Imorgon ska jag umgås med några av mina favorit-kollegor och bara ha kul. Sen får jag helt enkelt ta nya tag på fredag och njuta av varje smärtsam sekund i boxen. ♥

 

Det är inte många veckor kvar på 2013. Utanför vräker årets första snö ner i Göteborg, tillsammans med stormen »Sven«. Jag är väldigt nöjd över att sitta inne. Men det finns även andra saker jag känner mig nöjd med.

 

När jag tänker tillbaka på detta året så ser jag först och främst hur kämpigt det har varit. Jag har haft ganska många kämpiga år i mitt liv, men detta året har kampen mest handlat om mig själv – om att hitta den jag är. Det är inte så mycket som har gått min väg när jag tittar snabbt. Men min kompis sa det så klokt till mig: »Men Sofia, du har ju faktiskt hittat din grej, det kan väl inte vara dåligt?«. Hon har så rätt.

 

Under hela min uppväxt var träning en stor del av min identitet. Men jag slutade med det och under alla år som jag inte längre tränade så tappade jag bort mig själv bit för bit. Men samma dag som jag provade CrossFit så tog jag första steget tillbaka. Senaste månaderna har träningen dessutom äntligen börjat förändra min kropp. Eller kanske bara mitt sätt att se på mig själv. Det spelar ingen roll. För så här bra har jag inte mått på väldigt väldigt länge. Det finns ett vanligt uttryck som lyder «CrossFit changed my life». Och jag kan inget annat än att hålla med. Att träna CrossFit är inte bara träning för kroppen, det är lika mycket träning för själen. Det här med att «Strong is the new skinny» har fått helt ny innebörd och eftersom man utvecklas hela tiden får man ett självförtroende som stiger varje gång man klara något man aldrig gjort innan.

 

Jag kanske inte är helt framme, men jag börjar definitivt hitta tillbaka till mig själv och då kan man ju inte säga att det varit ett dåligt år. Dessutom har jag ju fått ett fast jobb. Bara en sån sak.

 

Idag är en sån där dag när jag inte ville gå hem till en tom och ensam lägenhet. Jag har haft en fantastisk dag på jobbet där jag blivit påmind om hur fantastiskt duktiga kollegor jag har och hur stolt jag är över att jobba just där jag jobbar. Men när arbetsdagen var över kändes det mest tomt. Kände mig liksom lite halvdeppig utan att något egentligen var fel. Benen ville automatiskt gå mot gymmet, men jag har vilodag idag, mest för att min rygg verkligen behöver lite lugn och ro. Göta är ett ställe som brukar få mitt humör på topp i alla lägen, hade behövt det idag. Men istället gick jag vägen om mitt smultronställe och tog några extra djupa andetag innan jag gick hem och slog mig ner i soffan. Där har jag suttit sen dess och nu ska jag äta en smörgås till middag. Det är en sån dag idag.

 

Måndag. Jag brukar vanligtvis inte ha några problem med måndagar. (Tisdagar är alltid värre, det vet ju alla – länge sen det var helg och sjukt långt kvar till nästa helg. Precis som februari och sommaren.) Men idag kändes det som jag aldrig somnat när klockan ringde i morse. Jag var trött! Men positivt tänkande och min älskade morgonpass gjorde att jag kom upp iallafall, om än lite sent.

 

Passet (mer om det senare) gjorde mig lite fundersam. Ryggen bråkade redan på uppvärmningen och jag fick förslaget att köra med lätt vikt under passet. Vilket jag gjorde. Ännu mer möjligthet att köra på i högre tempo. Men jag mesade. Jag var knappt trött när jag var klar. Senaste passen har det vart så. Jag har tolkat det som en bra känsla. Men. Betyder inte det att jag inte tar ut mig ordentligt? Att jag misslyckats med att pressa mig förbi bekvämlighetszoonen? Det vill jag ju inte. Jag utvecklas ju inte där. Nej, skärpning.

 

Resten av dagen då. Förutom att jag varit galet irriterad på det mesta så överlevde jag fram till tre-tiden innan huvudvärken tog tag i mig. Jag blir så trött på det. Även om jag vet att kroppen alltid strejkar när jag inte får den sömn jag behöver. Det hjälpte ju inte att jag dessutom kom i säng sent i lördags. Det tar liksom typ en vecka för mig att komma ikapp när min sömn rubbas. Eller det kanske mest är jag som är rubbad? Hur som. Ett par timmars sömn mitt på dagen och jag laddar för nya tag imorgon (trots att det är tisdag). Hoppas komma iväg på ett rörlighetspass på Göta efter jobbet, det är garanterat något jag behöver.

Så vad hände då? När jag vaknade i morse intalade jag mig själv att jag mådde bättre, att halsen inte alls var rosslig och jag inte alls var täppt i näsan och bestämde mig för att göra fystestet trots allt. När jag mötte Mr. PT och sa med min whiskey-röst att jag tänkte göra testet, nickade han och sa visst visst. Men vi började med mätningen och koll av vilopuls.

 

Vilopulsen låg idag på 83. Där satte Mr. PT ner foten och sa att det blir inte alls några fystester idag. Hög puls är ett tydligt tecken på att det är något som kroppen försöker jobba bort. Så här tolv timmar senare kan jag konstatera att det var ett bra beslut då jag inte längre kan andas genom näsan och förkylningen är ett fakum.

 

Mätningen då. Tja. Same same typ. Några kilo ner i fettvikt, något kilo upp i muskelvikt vilket resulterar att totalvikten fortfarande står still. Centimetrarna runt om har rört sig på typ samma sätt. Några cemtimeter ner runt rumpan och överarmar, någon cemtimeter upp runt mage och axlar. Jag är uppenbart inte nöjd med detta. Frustrationen är enorm just nu och att förkylningen tagit ett stadigt grepp om mig nu hjälper inte direkt min happy spirit. Det finns något som heter bryta ihop och komma igen, kanske ska testa det?

 

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Det har jag konstaterat många gånger den här veckan. Vissa saker blir bättre, andra blir sämre. Men det går oftast inte att planera hur det kommer att bli. Med mitt kontrollbehov är det ganska svårt att inse, men det är bara att acceptera.

 

Idag hade jag planerat att köra ytterligare ett morgonpass på Göta. Men min kropp ville inte samarbeta. Ont i magen, illamående och lite hjärtklappning. Jag har lärt mig att det är tecken jag ska lyssna på, varva ner och somna om. Morgonpass kan vara helt amazing, men det är påfrestande för kroppen att anstränga sig så pass mycket när klockan är sex på morgonen. Egentligen är det väl inte så mycket med det. Ett missat träningspass bara. Men. Denna veckan hade jag lagt upp en plan för att vara på topp på fredag när jag ska göra fystester med Mr. PT. Det sket ju sig nu. Och det är inte så mycket tid att reparera. Men men.

 

Jag har iallafall passat på att ta några djupa andetag vid mitt smultronställe och hösten är ju fantastiskt just nu, så man ska inte klaga trots allt. haha.

 

Idag kommer dessa änglar till stan. Med sig har dom sin mamma dessutom. Gissa vad jag ska göra? ♥

 

Alltså vissa dagar. Huvudvärken bråkar och tankarna snurrar. Jag vill gråta och skratta samtidigt. Jag är nöjd och missnöjd på samma gång. Jag ser fram emot allt som ligger framför mig, men vill helst redan vara framme. Jag vill liksom krypa och springa på samma gång. Konstiga känslor som virrar runt i både kropp och knopp. Bristen på träning senaste veckan som skapar det möjligvis. Ska försöka ladda på med höst-energi denna helg och lita på att saker och ting blir som det ska.

 

Jag hade satt klockan som vanligt på halv sex i morse. Men när jag vaknade var jag smått kallsvettig och hade lätt hjärtklappning. Om det var för att jag sovit dåligt i natt eller något annat knepigt vet jag inte. Men det var ganska obehagligt. Jag gillar inte känslan av att jag inte kan kontrollera min kropp. Jag ville verkligen träna, var ett roligt pass på schemat. Men att lyssna på kroppen kan vara en minst lika stor utmaning som att ta sig igenom ett tufft träningspass. 

 

Men på lördag åker jag till Alperna för att vandra ett par dagar och jag tänker att frisk alp-luft kan göra under för både kropp och själ. 

 

 

Jag känner mig lite deppig. Jag är extremt träningssugen, ni vet precis sådär det alltid blir när man inte kan eller får träna. Allt jag lärde mig i helgen bara bubblar i mig och jag vill bara öva öva öva för att lära mig nya saker och bli bättre.

 

Min vecka av vila har alltså börjat. Jag ska iofs träffa Mr PT imorgon och få röra på mig lite. Men tills jag får ta i på riktigt igen så plågar jag mig själv med att titta på lite filmer från helgen. Det är nyttigt. Man ser klart och tydligt vad man måste förbättra.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Idag gjorde jag den tredje kroppssammanstättningsanalysen med Mr PT. Tror inte att jag skrev något om det sist vi mätte, mest för att jag inte var nöjd och inte ville tänka på det. Jag är inte nöjd idag heller. Jag är frustrerad. Riktigt frustrerad. Resultatet av dom senaste mätningarna visar att jag går ner ytterst ytterst lite i fettvikt och ökar i muskelvikt, det innebär att jag totalt går upp i vikt. Det är mycket som inte riktigt går ihop. Jag tränar för mycket och äter för bra (långt ifrån perfekt dock) för att inte få några resultat.

 

Något annat som inte vart bra dom senaste mätningarna är min vilopuls. Jag har haft tio slag mer per minut än jag hade första gången. Jag har inte bra kondition, men jag har för bra för att ha så pass hög vilopuls. Det var många frågetecken efter dagens mätning och tillsammans med att jag har ont lite överallt så bestämde vi att skippa fystesterna. Istället ägnade vi tiden åt att prata om vad vi ska göra nu och hur vi ska gå vidare.

 

Med tanke på min höga vilopuls och uteblivna resultat så funderar Mr PT på om jag antingen har någonting i kroppen som inte riktigt brutit ut eller om jag är på väg mot överträning igen. Det är iallafall någonting som gör att kroppen inte tar till sig träningen, även om jag går framåt prestationsmässigt. Därför blev jag beordrad vila efter helgen, sju till tio dagars vila, för att kroppen ska få tid att återhämta sig. Tillsammans med detta ska jag få ett kostprogram för att strama åt det jag äter för att utesluta att kosten inte är en anledning till uteblivna resultat.

 

Ärligt? Jag känner mig ganska knäckt. All tid och energi jag lägger på både träning och mat, och ingenting händer. Både väldigt frustrerande och knäckande.

Idag har jag en riktig söndag. Jag har inte rört mig längre än till soffan. Där streck-ser jag Grey's Anatomyboxar, målar naglarna och pausar med lite friidrott. Utanför regnar det från och till. Det är precis detta min kropp behöver. Och kanske en promenad senare. Mat har jag också stoppat i mig. Fantastiskt god blue cheese burgare. Annars laddar jag mest inför nästa vecka då det händer grejer. Tills dess behöver kroppen vara hel och utvilad. Men det kliar lite i mig efter en tung, men egentligen riktigt bra träningsvecka. Jag vill lyfta tyngre, bli snabbare och röra mig smidigare.

 

 

Jag är uppvuxen i konståknings- och gymnastik världen där saker som att stå på händer var vardagsmat. Inom Crossfit är det framförallt handstand push ups och handstand walk som man gör upp och ner. Jag vet att många har svårt med detta. Men för mig är det nästan helt naturligt på något konstigt sätt, jag har aldrig tänkt tanken att jag inte skulle komma upp om jag ställde mig mot en vägg och det västa som kan hända när man provar utan vägg är att man ramlar över.

 

Men detta betyder inte att jag kan varken handstand push ups eller handstand walk, bara att jag inte är rädd för att prova. Push upsen handlar mest om att jag inte riktigt orkar, men jag jobbar på det. När det gäller att gå på händer har jag precis börjat öva. Tyckte det såg så kul ut när dom gjorde det på Games. Började känna på det i söndags och fortsatte lite idag. Och plötsligt stod jag upp och tog mina första steg. Jag blev så glad att jag såklart tappade fokus och ramlade ner igen. Men det var en häftig känsla och jag tänker, nu när jag väl hittat tillbaka till känslan så är det som att cykla. Eller? Det är hur som helst världens häftigaste känsla att klara av nya (gamla) saker.

 

 

Det finns så många sätt som man kan utmana sig själv på. Men för att kunna kalla det utmaning så måste man ju gör något man inte tidigare gjort, eller som man inte är överdrivet bekväm med att göra.

 

Att bege sig till nya platser och träffa nya människor är något som skrämmer mig, men det räcker att man träffar en enda person som man på något sätt har ett utbyte med och allt det läskiga är värt det. Det är jakten på dessa möten som gör att jag fortsätter utmana min på ett sådant sätt. I morgon ska jag ta mig ann en ny typ av denna utmaning. Jag ska bege mig till en ny crossfit box, Crossfit Lund, för att träna ett pass med dom. Inte bara att jag kommer träffa nya människor, jag måste dessutom lita på att jag kan såpass mycket om crossfit nu att jag kan gå dit med ett stark självförtroende och huvudet högt. Här kommer jag inte ha någon trygg punk i en lokal som jag känner mig hemma i eller personer att ty mig till. Efter tre månader kan jag inte längre kalla mig själv för nybörjare (även om jag önskar jag kunde ha det att skylla på forever). Egentligen vet jag vad jag kan och det kommer gå jättebra, det ska bli kul. Men ändå. Det är läskigt och mer en utmaning för psyket än för kroppen. Än så länge vet jag iofs inte vad det är för pass. Kroppen lär säkert också få utmana sig den också.

 

 

Det är konstigt ibland. Jag har vanligtvis inga som helst problem med att ta mig iväg och träna. Men idag hände det. Jag skippade träningen i morse och gick och la mig och sov en timme till istället. Men det dåliga samvete tär lite på mig. Att hoppa träningen utan en riktig anledning.

 

Mitt problem ligger dock i att äta bra. Igår åt jag pommes när jag var ute och åt med mina vänner. Samvetet sa inte så mycket även om jag vet att det är »fel«. Hade jag oftare fått dåligt samvete när jag inte äter som jag borde kanske det hade vart lättare att faktiskt låta bli skiten. Nu är jag dock motiverad nog för att hålla kosten på en bra nivå och dom där pommesen är det värsta jag ätit på ett bra tag. Så det är okej. Denna gången. Men det är dom upprepade gångerna som gör att resultaten uteblir. Och det är ju faktiskt resultaten jag vill åt, dom får jag genom att lägga ihop 1+1 sägs det.

 

 

Kom hem från min lilla Sverige-trip sent igår och ramlade i princip i säng helt utmattad. Men sömnen gjorde sitt och jag vaknade till och med innan klockan ringde och var på jobbet i bra tid. Kroppen där emot är lite mörbultad. Brukar sällan köra två crossfit-pass på rad och det märktes. Träningsvärk lite här och var och ömmande benhinnor. Så att köra det inbokade passet på Göta idag fanns inte riktigt på kartan. Lite tur, annars hade det blivit lite väl stressande då högen med jobb som väntade på mig inte var nådig.

 

Istället har jag placerat mig i soffan med min TENS som jobbar lite med benhinnorna för att dom ska vara redo för militaryn (som på onsdagar bytt namn till PT-outdoor) imorgon bitti. Trots att kroppen stretar emot lite, är jag galet träningssugen, därför känns det lite jobbigt att det inte blev någon träning idag. Men desto roligare ska det bli imorgon, kul också att testa det nya konceptet som ska vara en blandning av Crossfit och militray. Jag är verkligen taggad och är överlycklig att mitt träningsflow kommit tillbaka. Om bara kosten kunde följa i samma spår.

 

 

Den här veckan. Och nästa. Det känns som jag har så mycket planerat att jag inte hinner med mig själv. Mitt i allt det tycker jag att jag ska lägga i en extra växel i träningen. Bra timing Sofia. Det funkar inte. Andra dagen idag som livet liksom kommit i mellan. Har haft en heldags konferens/kreativ dag/gala med mina fantastiska kollegor och jag valde att avsluta med att vara med på quiz istället för att åka hem och gå ut och springa. Kändes mer meningsfullt idag. Dessutom behövde jag ju fira att mina kollegor visat sin uppskattning för jobbet jag gör, genom att ge mig ett pris på galan, »Årets layoutslav« (som kommer från jobbet med 53 språkversioner som jag gör av vår största produktion). Jag är mycket stolt och tacksam för detta pris ska ni veta.

 

Imorgon ska jag dock trycka in ett rörlighetspass innan en jobbdag väntar, som jag sen ska avsluta med ett Garden Party på en av stadens reklambyråer. Mycket trevligt ska det bli. Träna kan jag göra en annan dag.

 

 

Dag 3 med huvudvärk. Efter att ha provat att gå till jobbet igår, men tvingades gå hem, struntade jag helt i att gå dit idag. Huvudet ville ju uppenbarligen inte. Mitt huvud är det som talar om för mig när jag går igenom saker. Just nu är det en blandning mellan migrän och spänningshuvudvärk som trycker ner mig. Troligtvis på grund av massa spänningar som släpper och gör sig påminda efter en tuff period. Därför gör jag nu allt jag kan för att slappna av.

 

Började första halvan av dagen i sängen. Mitt på dagen tog jag idag en promenad till ett av mina smultronställen i stan, för att bara njuta och andas lite. Efter det tog jag en 30 minuters promenad. Var lagom slut för en liten nap när jag kom hem. På kvällen mötte jag upp Moa för lite mat på en uteservering. Lagom tills jag gick där ifrån var huvuvärken tillbaka.

 

Imorgon gör jag ett försök med att gå på massage och hoppas på att hon kan trycka bort lite spänningar, så får jag se om jag går till jobbet sen eller helt enkelt hem till sängen igen. Måste bli av med det här så jag kan träna igen. Jag är så galet träningssugen. Till och med att springa känns lockande liksom.

 

 

= Kropps Sammansättnings Analys.

 

Idag påbörjade jag en ny resa. En resa som betyder en ny PT, KSA och fystester. Jag behöver sätta upp nya mål för att veta vart jag är på väg. Den här resan går ut på att minska i fettprocent och öka i muskelmassa. Strong is the new skinny you know. Jag ska nå mina mål tillsammans med min älskade träning och med hjälp av min PT som ska sätta upp träningsprogram och kostscheman. Ska bli riktigt spännande att se hur resultaten visar sig.

 

Första KSAn gjordes alltså idag. Idag var det dock mest siffror. Man kan säkert dra slutsatser, men jag har inget att jämföra med så det spelar ingen roll. Jag vet nu vart jag börjar. För här ifrån måste jag. Det var riktigt jobbigt då mätningen går ut på att mäta fettceller med en typ av tång. Inte jättemysigt att stå i underkläder och någon nyper en i fettet liksom. Före bilderna var inte heller direkt party. Men nu kan det bara bli bättre.

 

Tanken var att vi sen skulle göra fystesterna också. Men eftersom jag har … host … gjort något med ryggen och hade lite för ont för att kunna dölja det så fick jag inte träna. Var dock hos massören idag som konstaterade att det förmodligen är en sträckning, vilket betyder att det inte är så farligt att träna så länge det inte gör ont. Det känns dessutom redan mycket bättre. Så nya tag i morgon.