Måndag. Jag brukar vanligtvis inte ha några problem med måndagar. (Tisdagar är alltid värre, det vet ju alla – länge sen det var helg och sjukt långt kvar till nästa helg. Precis som februari och sommaren.) Men idag kändes det som jag aldrig somnat när klockan ringde i morse. Jag var trött! Men positivt tänkande och min älskade morgonpass gjorde att jag kom upp iallafall, om än lite sent.

 

Passet (mer om det senare) gjorde mig lite fundersam. Ryggen bråkade redan på uppvärmningen och jag fick förslaget att köra med lätt vikt under passet. Vilket jag gjorde. Ännu mer möjligthet att köra på i högre tempo. Men jag mesade. Jag var knappt trött när jag var klar. Senaste passen har det vart så. Jag har tolkat det som en bra känsla. Men. Betyder inte det att jag inte tar ut mig ordentligt? Att jag misslyckats med att pressa mig förbi bekvämlighetszoonen? Det vill jag ju inte. Jag utvecklas ju inte där. Nej, skärpning.

 

Resten av dagen då. Förutom att jag varit galet irriterad på det mesta så överlevde jag fram till tre-tiden innan huvudvärken tog tag i mig. Jag blir så trött på det. Även om jag vet att kroppen alltid strejkar när jag inte får den sömn jag behöver. Det hjälpte ju inte att jag dessutom kom i säng sent i lördags. Det tar liksom typ en vecka för mig att komma ikapp när min sömn rubbas. Eller det kanske mest är jag som är rubbad? Hur som. Ett par timmars sömn mitt på dagen och jag laddar för nya tag imorgon (trots att det är tisdag). Hoppas komma iväg på ett rörlighetspass på Göta efter jobbet, det är garanterat något jag behöver.