Asså vissa perioder i livet är lite tuffare än andra. Just nu har jag en sån period. En period där den berömda uppförsbacken känns lite väl brant och livet lite för orättvist. Det är då man blir lite lyckligare av att ha en familj och vänner som garanterat är bäst.

När jag stämplade ut från jobbet i helgen möttes jag av ett meddelande på stämpelklockan där en vän bara sa att jag var bra. Det värmde något oerhört jag gjorde min kassa dag något bättre. Och när jag igår kommer hem efter ännu en lång arbetsdag hade mina grymma föräldrar varit här och lämnat blommor och ett kort som sa att dom älskar mig. Det är sånt som gör att jag orkar ta mig an den branta branta backen och som gör mig överygad att jag kommer ta mig upp hela vägen med deras hjälp.

Nu ska jag ta ett par extra djupa andetag och hoppas på att jag tar mig igenom dagen. En dag jag inte alls ser fram emot.