My so called life

Det händer inte mycket här. Det händer desto mer i mitt liv. På sätt och vis, för jag har uppenbarligen alldeles för lite tid över till att lägga upp ett inlägg om dagen. Tid och energi är lite av en bristvara i mitt liv för tillfället. Jag jobbar alldeles för många timmar. Nackdelen med korta veckor när arbetsbelastningen är för hela veckor. När jag sen inte heller kan träna så blir det ganska lose lose för min energinivå. Mm för det är sanningen. Jag kan inte träna. Min axel gör fortfarande alldeles för ont. Det är frustrerande. Efter drygt sex veckor börjar jag inse att det förmodligen är lite mer än en vanlig inflammation, så imorgon har jag tid hos en ortoped som ska kolla läget. Det är med blandade känslor jag går dit. Jag vill ju inte att det ska vara något allvarligt – tiden fram till tävlingen bara försvinner – men samtidigt vill jag ju att han ska hitta något så jag kan börja göra något åt det.
 
Men frustrationen över att jag hann träna i typ tre månader på full fart efter operationen innan det här dök upp är enorm. Har jag liksom inte redan haft mitt helvetesår på den här fronten? Värken gör mig galen. Att hela tiden känna att man har ont. Det är det liksom det som gör mig lite orolig, det gör ondare när axeln hamnar i vissa lägen, men det värker hela tiden. F*uck!
 
Håll tummarna för mig imorgon.
 
/ Det känns som en lång väg att vandra … /
 

One step back

Det har varit några hektiska veckor för mig. Dom är inte riktigt över än. Helt ärligt kommer det fortsätta såhär till mitten av juni typ. Full upp med både jobb och planer av det roliga slaget. Mitt i allt detta så har jag pausat träningen. Kanske nu när jag behöver det mest. Men min axel vill helt enkelt inte bli bra, så jag tog beslutet att vila helt och håller från träning. Även sånt som egentligen inte påverkar axeln, påverkar tydligen indirekt så den får inte vila så som den verkar behöva. Osteopat-Jonas höll med och slängde dessutom in en Ipren-kur. Så nu ska jag väl för tusan bli av med det här. Sex veckor senare going on vecka sju. Dessutom beslutade jag mig för att tacka nej till tävlingen som hålls på Göta 6 juni. Så jäkla tråkigt och jag hoppades in i det sista. Men eftersom jag har en annan tävling bokad i augusti, som känns viktigare, så fokuserar jag på att bli helt hundra. Vill inte riskera nåt liksom.
 
Fick iallafall en ändrad diagnos efter min behandling hos Osteopat-Jonas. Även om led-kapseln och lite annat smått och gått runt axeln är inflammerat så ligger den stora inflammationen i leden som går under nyckelbenet från axeln till bröstbenet typ. Därav att saker som armhävningar och framåtrotationer varit mest smärtsamt. Så för att låta bli att tänka på saknaden av Göta har jag packat dessa fyra lediga dagar extra tungt. Mycket mat kommer det bli. Och skratt. Många skratt. ♥
 
/ Vackra fantasiska Göteborg på sitt bästa humör /
 

When life gives you lemons …

… och man har glömt av hur man gör lemonad. Well, hej och välkommen till mitt liv. Det känns som om motgångarna liksom tagit över. Jag tycker synd om mig själv och orkar inte riktigt kämpa emot. Två steg fram, ett steg bak hela tiden. Jag ska bara vara deppig över det ett litet tag innan jag rycker upp mig själv igen, och gräver fram dom där positiva tankarna som behövs för att jag ska ta mig framåt fortare sen.
 
Om inte annat har jag iallafall fantastiska saker att se fram emot denna vår och sommar. Måste bara överleva fram tills dess.
 
 

Story of my life

Det här med att »det är alltid något« borde bli mitt livs slogan. Det är dock så jäkla deppigt. Men saker och ting avlöser varandra hela tiden och det känns som det liksom inte tar slut. Inte bara att jag haft feber till och från sen i torsdags (som läkaren säger är ett virus) så har jag fått ont i min fot igen.
 
Första gången jag kände av samma sak var någon månad efter operationen. Då fick jag dignosen en ytlig propp. Nu är det fjärde gången sen dess som jag känner samma sak, så jag gick till vårdcentralen för att få veta vad det beror på att jag får tillbaka det hela tiden. Jag tänkte också att febern kanske hörde ihop med detta. Men denna läkare var hundra procent säker på att det inte var en propp. Istället sa han att det är en inflammation i en av senorna i foten. Fick order om att vila och inte göra saker som gör ont. Vilket det gör när jag bara går. Så det suger.
 
Dessutom börjar jag bli lite stressad, för till helgen börjar årets första stora utmaning för mig. The Crossfit Games Open 2015. Och jag är anmäld. Det skrämmer livet ur mig, men samtidigt är det så häftigt. Motiverande att tävla och se hur mycket jag kan utmana mig själv. Vilket är det enda det handlar om för min del. För att tävla mot resten av världen är liksom inte så realistisk. Det enda målet jag har är att göra mitt allra allra bästa och att känna på tävlingsnerverna lite. För i augusti kommer nämligen årets största utmaning. Battle of the Beach, en tävling på stranden i Helsingborg. Det om nåt är scary. Men first thing first. Feberfri. Smärtfri. Open. Goats. Toppform. Inte svårare än så.
 
 
 

Livets glitter

Jag har som mål med det här året, att vara mer spontan och göra saker som får mig att må bra. Annat än bara träning. Träningen är viktig och något jag vill göra. Varje dag typ. Men det är inte alltid det viktigaste. Jag måste lära mig att det är okej att frångå veckans plan om det kommer upp något annat jag vill göra. Jag vill liksom plocka alla dom där guldkornen som finns okring mig. Bland alla mina fina fantastiska vänner.
 
Förra veckan var jag till exempel ute och åt mat, drack drinkar och spelade biljard med mina favoritkollegor. På en tisdag. Det var helt fantastiskt. Och sen, hela helgen, spenderade jag med min box-bästis och massa andra helt amazing människor som gör mig så otroligt inspirerad. Att jag inte var med i tävlingen vi tittade på, var bara otur då vi hamnade på reservlistan. Men det gjorde inget, motivationen till att tävla finns ändå kvar. Nästa gång. Dessutom hann jag med att avsluta helgen med en långpromenad med en saknad vän. Känner mig sådär töntigt lycklig över vilka fina människor jag har omkring mig. Nu är jag bara taggad för att se vad den nya veckan har att erbjuda. Dom guldglittrande godbitarna är det jag är ute efter. ♥
 
 

Livet

Det är skumt bland. Livet. Omständigheter och saker som händer när det passar som sämst. Som den här dunder-mans-förkylningen som däckat mig denna veckan. Jag har i princip inte haft någonting att göra på jobbet denna sidan av året och känslan i träningen har precis börjat släppa. Men just denna veckan så ramlar det in saker på jobbmejlen som bara läggs på hög och att gå till gymmet har sällan känts mindre lockande. Varför är det alltid så?
 
Jag har iofs bråkat lite med min kropp senaste veckorna och har säkert haft något i kroppen som med hjälp av lite magiska baciller från charmtrollet Esterlicious i helgen, exploderade. Förhoppningsvis blir jag av med allt som heter förkylning nu och kan köra på med det där livet i min egen takt resten av året. Jag har ju så många planer för 2015. Fingers crossed.
 
 

Hundra delat i fem (#5)

Fråga 1–20 här. Fråga 21–40 här. Fråga 41–60 här. Fråga 61–80 här.

81. Svär du ofta?
Ja, tyvärr. Dålig vana.

82. Sverige när det är som bäst?
På våren när ljuset är så där färskt och allt är ljusgrönt. Eller på sommaren när solen går ner med det ändå aldrig är helt mörkt och det fortfarande är ljummet.

83. Kan du åka slalom?

Nej, eller jag vet inte, har aldrig provat.

84. Vad har du ätit idag?
Bananpannkakor med grekisk yoghurt och varma hallon.

85. Vad har du för utbildning?
Samhäll/Turism på gymnasiet, 60 högskolepoäng grafisk design från Mittuniversitetet, en tvåårig YH-utbildning i Informationsproduktion och Prepress från YH Göteborg och en distansutbildning i Tidningsdesign från Berghs School of Communications.

86. Vilken kroppsdel är du mest nöjd med?
Hatar den frågan. Men måste jag välja skulle jag säga axlarna.

87. Vilken kroppsdel är du minst nöjd med?

Mina vader.

88. Vilken är din bästa egenskap?
Jag är omtänksam.

89. Vilken är din sämsta egenskap?
Jag är lite för envis ibland.

90. Nämn två historiska personer som intresserar dig?
Jag är fascinerad mer än intresserad tror jag, men Jane Austen och Marie Antoinette.

91. Saknar du något?
Jag saknar »den där«.

92. Är det viktigt att fira födelsedagar?
Absolut. Tycker det är ett perfekt tillfälle att umgås med sina närmsta snarare än att fira själva födelsedagen.

93. Vad gör dig ledsen?
Tanken på att vara ensam.

94. Vad gör dig glad?
Jag kan ofta få en spontan känsla av att jag är så jäkla lycklig när jag har fantastiska människor omkring mig.

95. Har du varit gift eller förlovad?
Nej.

96. Vad ska du göra i helgen?
Är ju ett tag kvar, men träna och hänga med vännerna känns som ett säkert kort.

97. Vad är det knasigaste du gjort?
Haha. When i Rome … Nej, men jag har många knasiga historier från mina resor som inte passar sig att berätta om här. *Mamma läser*

98. Vad har du för laster?
Coca cola.

99. Vem är din förebild?
Jag tror inte jag har någon …

100. Vad ska du göra när du svarat klart på alla frågor?
Börja fylla bloggen med spännande saker igen.



F*ck it!

I helgen var det tävling. En intern team-tävling, en tjej och en kille, till förmån för Ung Cancer. En fantastisk dag med 40 lag som tävlade i två klasser. Stämningen var som vanligt på topp och det var ett galet tryck hela dagen. 
 
Jag var inte med och tävlade. Jag var domare. Men jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunnat vara med. Jag är ofta ganska lugn med tanken på att jag varit skadad så pass länge och att jag, för faktiskt inte så länge sen, hade någon som skar i mitt ben. Men vissa dagar är det lite jobbigare än andra. Det där kontrollbehovet slår i taket när jag inser att detta inte är något jag kan kontrollera.
 
Jag hör hur folk klagar över att det inte gick som dom ville, då blir jag lite irriterad, dom kan iallafall göra vad dom vill. Jag ser hur folk lyckas och skriker rakt ut av glädje. Då blir jag avundsjuk, dom har en kropp som gör som dom vill. Jag vet mycket väl att min största fiende är att jämföra mig med andra, jag har min resa som ingen annan har med att göra. Men tävlingsmänniskan i mig slår bakut när jag inte ens får chansen. 
 
Jag vet att jag är på väg tillbaka och att jag ska se saker positivt och att det kunde varit mycket värre och allt det där. Men bland så är det helt enkelt bara f*ck it! Det är inte det jag vill höra, jag vill bara att någon håller med och låter mig vara förbannad över situationen. För det jag får höra varje gång jag säger att det suger, är samma saker som jag säger till mig själv varje dag. Jag är liksom trött på orden. Jag vill bara kunna göra precis det jag vill. Nu.
 
/ Alla atleter och domare från helgens tävling /
 

Hundra delat i fem (#4)

Fråga 1 – 20 här. Fråga 21 – 40 här. Fråga 41–60 här.

61. Hur länge har du campat som längst i ett tält?

Jag och mitt ex campade i Skåne en sommar, vad kan det ha varit tre fyra dagar?

62. Vem var det senast som gjorde något extra speciellt för dig?
Jag minns faktiskt inte. Det händer inte så ofta att någon gör sånt för mig. Tragiskt nog.

63. Vad lyssnar du på just nu?
Spotifylistan Afternoon Acoustic:


64. Har du varit med i tidningen?
Mitt namn står med i GP:s Två Dagar varje vecka eftersom jag gör två av sidorna. Men annars har jag nog bara varit med i lokaltidningen när jag åkte konståkning och spelade fotboll.

65. Vad är det konstigaste du ätit?
Ostron? Är iofs inte konstigt så sett, bara lite skumt.

66. Vem såg dig naken senast?
Någon i omklädningsrummet på gymmet?

67. Vad är det för färg på din tandborste?
Vit och rosa.

68. Hur imponerar man på dig?
Man är ambitiös och brinner för det man gör. Jag gillar också folk som lägger små saker på minnet trots att man bara nämnt det i förbifarten.

69. Vem ringer du när du är arg/ledsen?
Mamma.

70. Har du någon piercing? 
Hål i öronen.

71. Din största vinst?
Haha. Den som känner mig vet att jag verkligen aldrig vinner någonting. Otur i spel, otur i kärlek. Tänker att det vänder när jag träffar rätt med kärleken.

72. Civiltillstånd?
Singel.

73. Vilka hemsidor besöker du dagligen? 
Mejlen, bloggen, facebook och Wodify.

74. Är du fåfäng?
Nja. Jag har inga problem att gå osminkad på min dåliga dag till gymmet, men skulle aldrig gå så till jobbet. Så det beror på situationen.

75. Ångrar du någonting du gjort?
Nä. 

76. Hur gammal är din pappa?
Han har precis fyllt 59.

77. Vilket är ditt drömjobb?
Jag har mitt drömjobb redan. Men skulle jag inte jobba med det jag gör idag skulle jag vilja jobba med träning på något sätt. Suprise.

78. Finns det något du verkligen skulle vilja göra men inte haft tillfälle, tid eller råd till?
Resa mer. Hela tiden. Ofta. Överallt.

79. Vad har du haft för husdjur?
Aldrig haft något husdjur. Om man inte räknar med silverfiskarna som bodde i mitt badrum när jag flyttade in i lägenheten. Men dom var ju mest otrevliga. Skönt att dom flyttat ut.

80. Berätta tre saker som dina läsare antagligen inte vet om dig?
– Jag tycker inte om mjölk. Har aldrig gjort. Fattar inte grejen.
– Jag var färdigutbildad när jag var 23, fick jobb samma år och är fortfarande yngst på företaget såhär tre år senare.
– Jag skriver matdagbok. Använder en funktion i programmet Wodify som vi har på gymmet, där jag och min kompis Sara granska och kommenterar varandras mat varje dag. 

Fråga 81–100 to be continued …

Det ska alltid vara något

Jag har suttit och uppdaterat Wodify hela dagen för att få tag på en plats till dagens pass. Men när jag sträckte på mig i morse så hände någon i nacken, en lätt nackspärr. Jag hoppades in i det sista att det skulle kännas bättre så jag kunde träna ändå. Men vännerna sa till på skarpen och tur var kanske det. Jag gick till gymmet och hängde iallafall, cyklade lite, gjorde ett försök att rulla lite. Det var inte det klokaste jag gjort, höll typ på att börja gråta. Doktor Marcel frågade vad jag höll på med och sa åt mig att sluta. And so I did. Gjorde lite rehab, men tittade mest på passet och var grön av avund över alla som satte nya PBn och ett roligt pass.
 
Liniment, värme och lite värktabletter så ska det nog vara bra i morgon. Då jäklar.
 
Men man kan undra när det här ska vända. 2015? Är det dags då? Mitt år? Det skulle fan vara på tiden.
 
 

Hundra delat i fem (#3)

Fråga 1 – 20 här. Fråga 21 – 40 här.

41. Vad spenderar du helst pengar på?
Mat och resor. Och träning.

42. Äger du dyrbara smycken?
Nja, har ärvt ett halsband av min farmor samt fått en ring av henne i studentpresent, men det har nog mer ett känslomässigt värde. 

43. Vilket är ditt favoritprogram på tv?
Oj, tittar sällan på TV. Men hade kunnat räkna upp ett 20-tal serier som jag ser online …

44. Kan du rulla med tungan? 
Nej, vad menas med det? Varför ska man kunna det?

45. Vem är den roligaste människan du känner?
Jag skrattar tveklöst mest när jag är med Sara och Jessica, men det är mer för att vi har roligt ihop än för att någon av dom är rolig så sätt. 

46. Sover du med gosedjur?
Nej.

47. Vad har du för ringsignal?
Min telefon är alltid på ljudlös, så jag vet faktiskt inte.

48. Har du kvar klädesplagg från då du var liten?
Har min första tävlingsklänning från konståkningstiden kvar. Annars har nog mina systserdöttrar fått mina bebiskläder.

49. Vad har du närmast dig just nu som är rött?
En penna.

50. Flirtar du mycket?
Omedvetet kanske. Vet typ inte hur man flirtar, borde kanske öva mer?

51. Kan du byta olja på bilen?
Jag borde säga ja, men har aldrig provat.

52. Har du fått fortkörningsböter någon gång?
Nej.

53. Vilken var den senaste bok du läste?
Jag läser i princip aldrig böcker. Skulle tro att Hemligheten är den senaste. Den läste jag för typ ett år sen efter att den diskuterades hej vilt i ett av mina kompisgäng. Alla behövde tydligen läsa den. Vilket är sant. Alla borde läsa den. Tankeställare.

54. Läser du dagstidningen?
Nja, kollar dom vanliga siterna när jag är uttråkad kanske.

55. Prenumererar på någon veckotidning?
Vad räknas som veckotidning? Jag prenumererar på RES och någon mattidning som jag inte kommer ihåg vad den heter nu. Men dom räknad knappast som veckotidningar.

56. Dansar du i bilen?
Är inte det lite svårt sittandes? 

57. Vilken radiostation lyssnade du till senast?
Lyssnar aldrig på radio. Räknas Spotify?

58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper?
Mina nya maxresultat från träningen igår.

59. När var du i kyrkan senast?
På min farmors systers begravning. Förra året? Eller året innan det. 

60. Vem var din favoritlärare på högstadiet?
Högstadiet? Maggan, min svenska och historia-lärare skulle jag tro.

Fråga 61 – 80 to be continued …

Hundra delat i fem (#2)

Fråga 1 – 20 här.

21. Sover du med eller utan kläder?

I underkläder.

22. Hur många kuddar har du i sängen?
Sex.

23. Hur många landskap har du bott i?
Tre. Halland, Medelpad och Västergötland.

24. Vilka städer har du bott i? 
Kungsbacka (Vallda egentligen, men det räknas knappast som en stad), Sundsvall och Göteborg.

25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota?
Barfota. Tar oftast av mig strumporna när jag kommer hem.

26. Är du social?
Det hoppas jag.

27. Vilken är din favoritglass? 
Svårt att säga. Efter att ha jobbat med att sälja glass på Liseberg i fem år är man inte så sugen längre. Men måste jag välja säger jag Daim.

28. Vilken är in favoritefterrätt? 
Pannacotta.

29. Tycker du om kinamat?
Då och då kan det vara gott. Men för det mesta kan jag tycka att det är lite smaklöst.

30. Tycker du om kaffe?
Nej.

31. Vad dricker du helst till frukost?
Vatten.

32. Sover du på någon särskild sida?
Nej, jag vrider mig fram och tillbaka ganska mycket när jag sover.

33. Kan du spela poker?
Ja.

34. Tycker du om att mysa/kela?
Ja, beroende på vem det är med. Är inte särskillt mysig med folk jag inte känner så bra.

35. Är du en beroendemänniska?
Jag är en person med kontrollbehov som lätt blir rastlös.

36. Känner du någon med samma födelsedag som din?
Ja, en kollega. Sen hade jag en granne på samma gata när jag var liten.

37. Vill du ha barn?
Kanske.

38. Kan du några andra språk än svenska?
Engelska och lite spanska. Men kan säga lastbil på typ 50 språk.

39. Har du någonsin åkt ambulans?
Nej.

40. Föredrar du havet eller bassäng?
Havet, men har inget emot bassänger.

Fråga 41 – 60 to be continued …


Hundra delat i fem (#1)

1. Hur gammal är du om fem år?
31. (Jajks!)

2. Vem tillbringade du minst två timmar med idag?
Mamma och pappa var här en sväng, men nog inte i två timmar. Så ingen.

3. Hur lång är du?
155 centimeter.

4. Vilken är den senaste film du sett?
Hungergames: Mockingjay del 1.

5. Vem ringde dig senast?
Mamma.

6. Hur löd det sista sms:et du fick?
»Då kommer du före mig. På Heden nu.« (Några dagar gammalt, jag kommunicerar till 99% via facebookchatten med mina vänner. haha)

7. Föredrar du att ringa eller skicka sms?
Skicka sms.

8. Är dina föräldrar skilda eller gifta?
Gifta.

9. När såg du din mamma senast?
Idag. Hon och pappa var här på adventsfika. Och för att hjälpa mig sätta upp saker på väggarna.

10. Vilken ögonfärg har du?
Blågröna.

11. När vaknande du idag?
Halv tio.

12. Vilken är din favoritjulsång?


13. Vilken är din favoritplats?

G3. CrossFit Götas lokal vid Lyckholms fabriker. Men skulle det finnas en Crossfitbox på Hvar i Kroatien, skulle jag lätt välja det.

14. Vilken plats föredrar du minst?
Konstig fråga. Kan inte komma på något.

15. Var tror du att du befinner dig om tio år?
Jobbig fråga. Jag har lärt mig att livet inte alltid blir som planerat, så jag tar det lite i taget eftersom jag inte har någon som helst aning om vad jag pysslar med om tio år.

16. Vem ringde du senast?
Mamma, fast ville egentligen prata med pappa.

17. Vad skrämde dig om natten när du var liten?
Jag var hel säker på att det bodde ett monster under min säng. Gick jag på mattan nedanför skulle det ta tag i mina ben och dra mig under sängen. Mycket fantasi? Javisst. haha.

18. Vad fick dig verkligen att skratta senast?
Mina vänner igår kväll när vi skvallrade om saker som händer i boxen.

19. Hur stor är din säng? 
Har precis köpt en ny säng som är 140 cm bred. Stor skillnad från min 105 som jag hade innan.

20. Har du stationär eller bärbar dator?
En bärbar hemma och en stationär på jobbet.


Fråga 21 – 40 to be continued …


Drömmen om ljuset

 
Om det har att göra med vinterns intåg att göra, mörkret, att jag inte fått tillräckligt med endorfiner senaste månaderna, att det känns som att jag är instängd i en bubbla där ingenting händer eller något helt annat, det vet jag inte. Men jag är trött. Hela kroppen känns tung och viljan att göra saker har liksom försvunnit. Livet rullar på, men egentligen vill jag bara skita i allt och stanna under täcket.
 
Jag är definitivt på en sån plats som man kan kalla motivationsdipp. Eller motivationsförlust kanske. För jag har ingen motivation. Hur mycket jag än älskar att laga mat, så gör jag det inte. Jag lagar en sak och äter det i flera dagar, sen gör jag något annat och äter det resten av veckan. Det är inte direkt party i mitt kök för tillfället. Det är så mycket jag får för mig att jag vill göra, men när det väl kommer till kritan så skiter jag i det. Jag orkar inte. Hatar den här tiden på året och den där drömmen om sommaren har åter igen slagit rot. Tanken på sommaren känns liksom så ljus. Ljus är bra. Ljus bli man glad av. Att det är ett halvår kvar till ljuset känns deppigt. 

En propp

Jag är nu inne på vecka fem efter operationen. Allt har gått så himla bra. För bra har jag tyckt. Så när jag i söndags hade jätteont i foten, typ senan strax över fotknölen, var jag inte förvånad men väldigt frustrerad. Tänkte att det var något som skulle rätta till sig själv och gå över på någon dag. När det kändes exakt lika dant i måndags, sa magkänslan att det var något som inte var rätt. Ringde och fick en tid hos min läkare redan igår. Jag var övertygad om att det hade med operationen att göra, varför skulle jag få ont i foten på samma ben i närheten av området dom opererat annars?
 
Det första jag gjorde när jag kom till sjukhuset var att lämna in kryckorna. Skönt. Sen fick jag träffa snubben som dryga månaden innan, sliceat upp mig. Han ställde lite frågor, tryckte, vred och klämde både där jag opererats och där jag nu har ont. Han var jättenöjd med benhinnan. Jag har ju inte ont där över huvud taget (om han inte tryckte allt han kunde just på ärret vilket inte alls var skönt) och har egentligen inte haft efter dag ett.
 
Anledningen till min nya smärta har egentligen inte med operationen att göra, men har ändå ett samband. Jag har fått en ytlig blodpropp. Något som han tydligen såg att jag hade anlag för i båda mina fötter, även ärftligt då min syster haft flera stycken blodproppar i benen. Att jag fick det nu har förmodligen ett samband med operationen, då det samlades mycket blod just nere i foten och blodet har sedan haft svårt att transporteras där ifrån. Det är inget farligt. Man kan säga att det är en inflammation i en av de ytliga venerna. Så med hjälp av en salva och antiinflammatoriska tabletter ska jag snart vara bra igen. Under tiden kan jag leva som vanligt, bara att jag kommer ha lite ont.
 
Det är smått obehagligt, men ändå skönt att det inte var något värre. Life goes on och träningen trappas upp som tänkt. Woop wopp!
 
 

The surgery

Nu är det gjort. Operationen. I torsdags morse begav jag mig till Citysjukhuset +7 här i Göteborg, för att få min benhinna fixad. Läkaren, Sten Björnum, är specialist inom ortopedi och idrottsskador, och är samma läkare som opererade mig för tio år sen. Allt gick ganska fort. Jag klev in vid tio och var hemma igen tre timmar senare. Själva operationen tog bara en halvtimme.
 
Konkret så har dom skrapat bort en del av benhinnan som var inflammerad, dessutom har dom lossat och tagit bort en strip av hinnan som går runt muskeln och senan på insidan av smalbenet. Det första jag sa när jag vaknade från narkosen var att det gjorde ont. Det gjorde det. Väldigt ont. Dessutom var jag grymt groggy och trött. Det visade sig också att jag inte tålde tabletten som jag fick som smärtstillande, utan jag mådde otroligt illa och behövde spy när jag kom hem. Men efter lite mat och massa extra sömn kändes det bättre. Jag kunde dessutom sova bättre än jag trodde under natten sen, trots benet i högläge.
 
När jag vaknade idag kändes allt redan bättre. Benet värker inte alls lika mycket när jag inte rör mig, jag kan halta runt utan kryckor och kan gå hyfsat normalt med hjälp av kryckorna. Jag är dock fortfarande väldigt trött och mår bäst när jag ligger ner, men blir nog lite bättre för varje dag som går. Det här blir bra till slut. Jag är positiv.
 
Jag också tacksam som få för alla fantastiska människor jag har omkring mig. Tack tack tack för alla hälsningar på sms, facebook och instragram. So much love! ♥
 
 

Vad är väl en dag i boxen …

… skitjobbig, irriterande och alldeles alldeles underbar. Idag gick jag till Göta endas med syfte för att suga ut så mycket som möjligt av stämningen. Jag är fortfarande irriterad i halsen och hostar lite, så jag vågade inte träna. Men jag ville ändå gå dit. Hänga lite. Njuta. Och vara omringad av alla dessa fantastiska människor.
 
Det rycker i kroppen efter att få ta ut mig så där ordentligt efter att inte ha tränat på en vecka, framförallt när jag egentligen inte känner mig sjukt. Att dessutom inte veta när jag kommer kunna köra ett stenhårt pass igen gör mig nästan lite stressad. Jag blir mer och mer övertygad om att det jobbiga med den här resan kommer bli det psykiska. Att acceptera hela grejen med att bli värre för att bli bättre. Det är svårt.
 
Three days to go.
 
 

Plötsligt blev allt så verkligt

Det har gått drygt en vecka sen jag fick beskedet att det blir operation för mitt sargade ben, men det har knappt hunnit sjunka in. Det är en vecka kvar och jag är väldigt tacksam att jag inte behöver vänta längre. Förhoppningsvis hinner jag smälta allt tills dess. Men det är svårt för hjärnan att förstå att jag måste bli sämre för att kunna bli bättre. Dessutom har jag en förmåga att skrämma upp mig själv, intalar mig att det kommer göra förbannat ont. Kanske för att jag vill ställa in mig på det värsta och sen istället bli positivt överraskad istället för tvärt om?
 
Men det jag är absolut mest rädd för är hur jag ska hantera att inte kunna träna. Det låter kanske konstigt i mångas öron, men för mig är det så viktigt. Träningen och Crossfiten är mitt liv. Ni vet det där klyschyiga när man pratar om att hitta sig själv? Jag har hittat det. Mig själv. Jag är rädd att jag ska förlora det igen. Jag vet inte hur lång tid det kommer ta innan jag är tillbaka och ovissheten skrämmer mig.
 
Jag ser också hur det tär på min fina vän Emma, när hon kämpar med sina skador. Men tillsammans är vi starka och det är den fantastiska gemenskapen som finns när man kliver innanför dörren på Crossfit Göta, som gör det. Vem skulle kunna tro att en träningsform förvandlas till en livsstil och ger en vänner för livet?
 
Jag kommer säkerligen bryta ihop ett antal gånger tills jag är tillbaka i full träning, men jag kommer komma tillbaka. Starkare än ever. ♥
 
 

Slice me up Dr.

Okej så det ser ut som att helvetet med mitt ben kommer få ett slut. Ett slut som jag hade väntat mig och något som egentligen borde hänt redan i maj. Men det tog fyra månader av sjukgymnastik, akupunktur, antiinflammatoriskt, TENS, värktabletter, nya inlägg, osteopatbehandlingar och vila fram och tillbaka där ingenting har hjälpt, innan det bara fanns ett alternativ kvar. Operation. Det är med blandade känslor jag försöker smälta det som ska hända.
 
Först och främst älskar jag tanken på att bli av med värken, jag har liksom glömt hur det kändes innan jag hade ont. Att kunna träna precis som jag vill, utan någon jäkla särbehandling är egentligen bara en bonus. Men samtidigt är jag livrädd eftersom jag börjar inse vilken kamp det kommer vara att ta sig tillbaka. Även om jag har ont nu, blir det inte värre av att jag tränar eller rör mig, så länge jag inte hoppar eller springer. Men när Dr. slicear upp benet, skär i en hinna och skrapar på en annan, då kommer jag inte kunna gå utan smärta. Jag ska röra mig så mycket som möjligt, men jag kommer inte vilja göra det. Det kan ta upp till tre månader innan jag är bra igen. Men då är jag i och för sig helt bra. Så tänker jag på att jag kommer kunna springa och hoppa igen, helt smärtfritt, innan det här året är slut, då känns det positivt igen. Men det betyder också att jag kämpat med en så pass »simpel« grej som benhinneinflammation i nästan ett års tid.
 
Vänner, lova att ni lyssnar på era kroppar. Har man ont någonstans är det kroppen sätt att säga att det är något som är fel. Ta hand om er då.
 

Man lär sig av sina misstag

Efter det här passet klagade jag ett bra tag över träningsvärk i magen. Något jag snart insåg var något annat. Typ en överansträningning eller sträckning. Därför valde jag efter det att vila helt från att träna mage eller något där magen kändes. Nu har det gått 4½ veckor och jag har inte känt av något på ett tag. Så igår när vi skulle köra mage efter intervallerna så tyckte jag att det var dags att prova den där helvetesmaskinen igen – med teorin att jag behöver köra den mer eftersom jag fick så ont sist.
 
Men det räckte med att göra en enda reps för att inse att det inte var någon bra idé. Det kändes fortfarande. Så jag valde att köra annat som inte inlolverade dom yttre raka magmusklerna så mycket, alltså där jag har ont. Men om det ändå gjorde saken värre eller om det var den enda lilla repsen av GHDn som sabbade det, vet jag inte. Men nu sitter jag här med sträckt magmuskel igen.
 
Frustrationen över att jag var så förbannat dum att ge mig på exakt den övningen som skapade den här smärtan från början. Irritationen över att jag inte riktigt fattat att det var en sträckning eller hur allvarligt det faktiskt var. Tydligen tar det upp till 6 veckor innan man är helt bra från en sträckning. Så ja nu är det bara för mig att börja om för att låta magmusklerna återhämta sig.
 
Men äsch, jag slänger bara in detta i högen av mina andra skavanker. Inga konstigheter. Nu battlar jag mest med mig själv om jag ska vila eller om jag faktiskt tillåter mig själv att träna ändå. Men låt säga att det kommer ta riktigt lång tid innan jag lägger mig i GHDn igen.
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0