I tisdags hade jag den perfekta dagen. Jag jobbade tre timmar tog en två timmars lunch med ett grymt Body Pump-pass och sen jobbade jag tre timmar till innan jag gick hem. Denna perfekta dagen fick ett litet svart moln när halsen började värka på kvällskvisten. Jag ignorerade det och klarade mig ganska bra hela dagen igår.

Idag när jag vaknade hade jag någon konstig känsla och kroppen kändes inte som den borde. Jag gick till jobbet som vanligt, men ganska snart hade jag en molande huvudvärk, sådär som det brukar kännas när man har feber. Dessutom frös och svettades jag om vart annat. Vid tre hade jag fått gjort det som var tvunget att bli gjort idag. Sen gick jag hem och bäddade ner mig. Termometern visade ingen feber, men kroppen är inte helt hundra. Deppad under täcket i soffan med cola och skumtomtar ger mig blandade känslor. Först så tycker jag synd om mig själv och tycker att jag är värd det, jag kan ju ändå inte träna. Samtidigt får jag dåligt samvete och blir grymt frustrerad. Jag är ju så träningstaggad och längtar sååå till att sätta fart ordentligt. Det har vart alldeles för mycket som hållt mig borta från träningen alldeles för länge. Har det inte var sjukdommar, har det vart brist på tid eller bråkande ryggar. Gaah.

Jag hoppas verkligen att det som kroppen strejkar mot nu är de föregående veckorna som har innehöllt alldeles för mycket stress på jobbet. Jag hoppas och ber till den gud som vill svara att jag är fit for fight efter en lugn helg. Common nu kroppen.

Jag bjuder på en bild som jag använder som motivation just nu. Både att jag peppar mig att komma tillbaka till läget jag var med träningen då och det underbara stället. Paradiset.