Redan i september klev jag på isen detta året. Det ger utrymme för många fler gånger. Sedan jag slutade åka konståkning för 13 år sen, har jag inte åkt många gånger. Senaste fem åren kanske jag åkt någon gång per år, alltid med tanken att det ska bli mer. I julas fick min systerdotter ett par skridskor av mig, det gav ytterligare en anledning att ta sig till ishallen mer. Så när min syster och Signe var här i helgen så passade vi på. Signe, 3,5 år gammal, åkte för bara andra gången i sitt liv. Hon var rädd i början, frustrerad över att inte kunna åka och över hur svårt det var. Men efter lite övningen kunde hon iallafall stå upp och åka själv korta stäckor genom att hålla sig i en sådan där trä-mojäng. Jag är en mycket stolt moster.

 

Jag och min syster fick också känna lite på isen. Det är en härlig känsla av att röra sig på isen, den kommer nog aldrig försvinna. Det är roligt. Och att enkelhoppen fortfarande sitter i benmärgen känns bra. Mindre bra att jag blir yr som tusan av piruetterna dock. Men det är så mycket som handlar om vana, timing och känsla när man är på isen. Det kommer med träningen. Men jag får ta det som en komplimang att två små konståkningstjejer frågade hur länge jag åkt konståkning och deras oj när jag sa att jag inte åkt på över tio år.

 

Tror vi var på isen i en dryg timme och det var en aktivitet som funkade perfekt som aktiv vila.