Vet inte riktigt vad jag ska säga om denna dagen och detta pass. På sommarschemat är passen kortade till en timme istället för en timme och en kvart, så plötsligt känns det som att passet bara rusar iväg. Tisdagar jobbar vi på progression mot cleans och framförallt startpositionen. En udda övning som jag inte riktigt klickar med. Och passet sen. I typ hundra graders värme var det något av det absolut jobbigaste jag gjort i hela mitt liv. Konstig känsla det där. Vad är det egentligen som får en att inte ge upp? Allt man vill är ju att faktiskt gå hem. Skita i allt, för kroppens naturliga instingt är att sluta med det som är så jobbigt. Men det är ändå något som gör att man fortsätter. Helt idiotiskt egentligen.