Jag var hemma hos mina föräldrar för att rensa lite gamla saker i veckan. Jag hittade min låda med gamla priser. Det var lite känslosamt måste jag säga. Jag hittade även en pärm där mamma sparat alla papper och resultat från varje tävling. Tävlingar i konståkning som gav mig alla priser.

Jag brukar skylla det mesta som går fel på åren som jag åkte konståkning, med all rätt kan jag tycka. Jag hittade papper där min klubb ber om ledigt för att jag ska kunna träna mellan 07.00-09.00 på tisdagsmornar, papper där mina nio träningstimmar i veckan var schemalagda. Även resultat från tester. Jag hade ig i kondition för att jag sprungit 3 km på 17 minuter. Gränsen var 16 minuter. (Jag sprang igen och gjorde det på 15 minuter) Det sjuka med detta är att jag var tio år. Tio. Är det konstigt att jag har svårt för att ge mig ut att springa? Jag hade förträngt mycket av tiden i ishallen, därför var det faktiskt lite jobbigt att bli påmind.

Först för att jag blev påmind av hur mycket jag offrade av min barndom för att kunna träna och tävla så mycket. Men också för att så vältränad som jag var när jag var tio tolv år (och slutade med konståkningen) och fram till jag var kanske femton. Så vältränad kommer jag aldrig bli igen. Och jag blir besviken på mig själv för att jag har låtit mig själv gå upp så mycket i vikt och tappa allt det.

Nu finns det ju iofs flera orsaker så som skador och en allvarlig körtelfeber som tagit år som jag inte kunnat träna. Men nu är det slut på ursäkter. Bland allt bråte hittade jag en bild på mig själv från skolavslutningen i åttan eller nian (är inte helt säker) där jag var skitsnygg. Musklerna på armarna är grymma, ansiktet smalt och mina kindben syns fint och nyckelbenen sticker fram snyggt och min midja är perfekt. Den bilden ska jag sätta upp hemma och ha som mål att sträva efter.

2012 ska jag vinna tillbaka mig själv, det kommer vara så mycket mer värt än alla priser i den där lådan.

Jag och mina priser

Jag på en tävling många år sen