Ljusare tider
Jag känner att saker och ting börjar vända för mig nu. Och som vanligt när saker förändras i mitt liv så gör jag något med mitt hår. Så nu är jag blond. Känns spännande (och lite ovant än). Träningsflow, fast jobb, 25-års dag … Tror nog att blondiner har lite roligare ändå.
Dagens dagbok
Jag tycker att den här veckan gått långsamt. Och då har jag ändå varit ledig två dagar. Men det var otroligt välbehövligt. Det är mycket nu och tankarna behöver en paus ibland. Det nya sättet att äta börjar ge sina resultat, framförallt när det gäller sömnen. Jag har känt mig trött länge nu och aldrig riktigt varit utvilad när jag vaknat, men jag hoppas det vänder nu och att energin återvänder. Att våren börjat titta fram hjälper iallafall lite. Idag åt jag lunch ute i solen i bara kortärmat, underbara känsla. Jag är också glad att det går att äta paleo även om man äter ute. Valde fiskalternativet men beställde utan sås, sen lämnade jag potatisen kvar på tallriken och åt endast fisken, champinjonerna och rotfrukterna. En riktig höjdare med pressad citron över.
I helgen tänker jag vila från träningen, förutom möjligtvis någon promenad. Vilan är självvald och det känns faktiskt okej. Istället lägger jag energin på familjehelgen som väntar. Jag längtar efter mina systerdöttrar. ♥
// Dagens lunch på Kungstorgets uteservering //
Dagens dagbok
Jag drömmer om semester, vila och lugn. Jag är så trött just nu. Jag längtar efter att finna ro.
Dagens dagbok
Ni vet vissa dagar har man så mycket att säga. Men ändå inget att säga.
Dagens dagbok
En vecka in och tecken på att jag fortfarande inte är helt frisk. När jag vaknar är minst en näsborre helt igentäpt och vaknar det gör jag utan svårgheter efter att ha sovit runt 12 timmar. Jag kan titta på klockan och se att den är sju och komma på att jag fortfarnde inte ätit något under dagen. Under den 200 meter långa promenaden till affären för att köpa något att äta så blir jag helt slut och är anfådd ett tag efter jag kommit hem.
Det här är inte okej. Och när det kommer till träningen (som stressar mig även om jag vet att den inte borde) så känns det som jag konstant tar två steg fram och ett steg bak. Det är otoligt irriterande. Men idag känner jag mig bättre, har iofs precis vaknat och inte ens gått upp ur sängen än (vilket är okej när man är sjuk), så håller det i sig så kanske jag tar en längre promenad ikväll eller i morgon. Håll tummara för mig.
Dagens dagbok
När jag vaknade i morse var träningsvärken inte ett dugg bätte. Snarare snäppet värre än när jag la mig igår. Hade bestämt frukostdejt med Moa och tanken var att vi skulle ta en promenad runt Slottsskogen efter. Men mina ben lydde inte, dom gjorde som dom ville och jag gick som jag hade allvarliga probelm. Plösligt kunde benen liksom vika sig under mig. Fruktansvärd känsla att inte kunna styra sin kropp. Hur som helst var frukosten kanon och istället för en promenad i parken gick vi lugnt och sansat in mot stan.
Efter att ha gått loss med dammsugare och skurtrasa i lägenheten när jag kom gem igen, känns benen lite bättre. Om bara träningsvärken i magen också kunde ge med sig … Någonstans hade jag en dröm att kunna ta mig till gymmet på eftermiddagen. Det kan jag glömma. Får ta igen det imorgon istället. Och ja det är skönt med träningsvrärk. Till en viss gräns. När benen inte gör som man vill och nysningar måste avbrytas för att det gör så ont i magen när dom ska ut är ingen höjdare.
Dagens dagbok
Så. Idag skulle vara min »ätardag« efter att jag hållt mig borta från allt som jag själv anser vara onyttigt i tio dagar. Det har gått sådär med det. Helgen har inte vart överdrivet dålig, men den har inte vart bra. Och efter att ha haft en riktigt dålig dag igår så tyckte jag att jag var »värd« dricka och godis till bion. Fail. Fail. Fail.
Nu har jag nästa tio-dagars period framför mig. Gör om och gör rätt. Det finns andra sätt att bli av med den dåliga energin efter en dålig dag.
// Note to self //
Dagens dagbok
I morgon ska jag köra första träningspasset på två veckor. Jag är nervös. Det är konstigt hur fort man kommer ur fas liksom. Sen har jag ingen aning om hur kroppen kommer reagera. Men för första gången på länge så känner jag faktiskt sug att träna. Jag behöver känna mig stark i morgon. Känna att kroppen samarbetar. Då kanske mitt mod stiger lite, då jag annars känner mig ganska nere för tillfället.
Men efter jobbet i morgon är det bio som gäller och jag hoppas vi kan äta något trevligt innan. Sen sticker jag nog till min syster över helgen (som jag tycker borde trycka ut bebisen i magen nu, snart en vecka efter BF). Få lite energi från min princess till systerdotter och se något annat.
Men håll tummarna att träningen går bra i morgon och att jag inte ligger död av trötthet resten av helgen.
// Favoritbilden på mig och princess från i somras //
Dagens dagbok
Nu har det gått en och en halv veckan sen jag hade träningskläder på mig. Jag saknar det. Men samtidigt försöker jag vara lugn och intala mig att det är bra för mig. Det är jämt mycket snack om att man är »duktig« som tränar (något jag hatar att höra i samband med min träning. Jag är inte dukig, jag vill träna). I min värld är man duktig när man gör något man inte vill, något man har svårt för eller när man gör något bra som man inte gjort innan. Dom som tycker det är tråkigt eller inte vill träna men gör det ändå, dom kan vara duktiga. För mig är det tvärt om just nu. Jag känner mig duktig som inte tränar. En del av hjärnan vill ge mig dålig samvete, men jag är så stolt att jag kan stå emot, även om det är jobbigt.
För första gången på flera veckor börjar jag känna lite hopp om att jag börjar ta igen all den där sömnen som gjort att tröttheten ibland känts omöjlig. Jag har snittat tio till tolv timmars sömn per natt och ibland även ett par timmar på soffan, senaste veckan. Så när jag idag vaknade efter »bara« nio timmar är jag glad. Det ska senare idag firas med en lång promenad. I träningskläder.
Dagens dagbok
Senaste veckorna har varit väldigt underliga i min värld. Jag gick från att ha överflöd med energi och tränade flera pass om dagen, till att ha ont och vara småskadad till att vara totalt utmattad. Mina föräldrar har ett bra tag sagt till mig att jag tränar för mycket. Jag har inte riktigt lyssnat, vad ska jag göra annars liksom och vad är det värsta som kan hända?
När jag pratade med mamma på väg hem från jobbet för att bädda ner mig och min migrän i sängen, så tog hon upp det här med överträning igen. Och efter att ha googlat detta så tänker jag att hon kanske har rätt. Senaste tiden har jag haft lite för många småskador för att det ska vara okej. Jag har gått från att svettas till att frysa på två sekunder, jag har mått illa, inte vart hungrig, blivit anfådd av att gå upp för trappan på jobbet, inte sett resultat av träningen, fått mjöjksyra i musklerna med en gång. Antingen har jag inte kunnat sova alls, sovit orolig och vaknat svettig eller sovit överdrivet mycket (exempelvis elva timmar natten till lördag, sen sov jag tre timmar på soffan mitt på dagen och kunde ändå somna på kvällen). Jag är känslosam till tusen och kan ibland vilja gråta av att någon petar på mig. Min kropp vill inte det jag vill.
Jag vet också att jag sätter höga krav på mig själv när det kommer till träningen. Jag jämför mig med andra. Kan dom träna fem pass i veckan, varför kan inte jag träna sju? Någon stans tror jag att det har gått över styr. Jag vet inte. Jag är bara väldigt ledsen just nu. Och väldigt frustrerad över att kroppen inte vill det jag vill. Jag känner någon typ av stress över att jag måste komma någon stans, men samtidigt har jag ingen aning om vart det är. Det är lätt att utelämna saker i en blogg. Men det här är verkligheten. Min verklighet som för tillfället känns väldigt läskig. Mamma nämde att jag skulle vila en månad. En månad. Det är det dummaste jag hört. Sen läste jag att om man är övertränad kan det ta sex till åtta veckor innan man känner sig som sig själv igen. Det fick mig att brya ihop. Jag ber till alla gudar som finns eller inte finns att jag ska vakna i morgon, fri från huvudvärk och med massa ny energi. Snälla låt detta bara vara en dålig vecka.
Dagens dagbok
Ni vet verkligheten är inte alltid så som man föreställer sig. Man kan planera och bestämma hur mycket som helst. Men ibland kommer livet ändå i mellan. Min plan idag var att gå hem vid halv fem, göra mig en omelett och gå iväg och träna, komma hem och äta matvetesallad och sova tidigt. Det blev så här. Huvudvärk sen lunchen. Rörig dag på jobbet. Köpte med mig sushi och en semla och spenderar kvällen i soffan framför serier.
Någon liten del av hjärnan föreslog att jag skulle strunta i huvudvärken och sticka i väg till träningen ändå. Resten av hjärnan ville inte träna idag. Så var det. Jag ville inte. Jag behövde stressa ner lite. Funderar på om det är alkoholen från i helgen som rubbat känslan i kroppen. Kan vara så. Hur som helst så tar jag detta för vad det är och laddar för en ny dag i morgon istället.
Cheers.
Fyra veckor
Med fyra veckor kvar till The Nike Blast så måste jag få ordning på mig själv. Fattar inte hur jag tidigare kunde gå månader utan träning eller bra mat. Nu har det vart två dåliga veckor för mig och jag har smått panik. Måste tillbaka i rätt spår. Det som har vart jobbigast på senaste (förutom förkylningen som jag inte kunnat göra något åt) har varit maten. Jag har inte haft inspiration och köpt med mig mat hem alldeles för ofta. Därför försöker jag hjälpa mig själv på traven här och har gjort upp en matplan med fem mål om dagen för måndag till fredag (som jag kommer dela med mig av). Då kan jag handla det som behövs i förskott och vet vad jag ska göra, behöver inte fundera. Så på måndag kör vi helt enkelt en fyra veckors Back-on-Track. Vem är med mig?
Dagens dagbok
Jag sitter i soffan och tittar på Gladiatorerna. Jag gillar det, folk får tycka vad dom vill men jag blir inspirerad. Jag älskar att se vältränade människor prestera. Framförallt nu när jag försöker samla på mig motivation att köra igång på riktigt på måndag. Min förkylning har inte gett sig till hundra procent än, därför kommer jag ta det lugnt även i helgen, så jag kommer vara laddad till tusen nästa vecka.
Hur som helst så kollade jag tillbaka lite på träningsveckorna under 2012. Jag ser ett tydligt mönster på vad skillnaden är mellan första och andra halvan av året. Promenaderna. Jäklar vad jag har gått och jag saknar det. Hur som helst så fick jag ihop 244 pass under 2012. Det betyder ungefär genomsnittligen 5 pass i veckan. Det är jag hyfsat nöjd med får jag säga. Nu tar vi oss ann 2013 med full kraft.
Mål med 2013
Ett nytt år ger möjligheter att börja om eller helt enkelt bara ta nya tag. För mig betyder det att det är ungefär ett halvår kvar till målet jag satte i februari när jag började träna med min PT, min 25e födelsedag. Så för mig handlar det om att växla upp ett snäpp. Det är liksom bara nedförsbacken kvar. Men jag har också en del andra mål, alla inte nödvändigtvis förknippade med träning. Mycket handlar om att jag fyller 25 och verkligen tror att det är året när det händer liksom.
- 26 maj (på min 25 års dag) ska jag vara i den bästa fysiska och psykiska form jag kan
- Jag ska springa min första mil
- Jag ska vara mer spontan
- Jag ska endast omge mig med människor som ger lika mycket energi som dom tar
- Jag ska lära känna nya människor
- Jag ska skriva på ett kontrakt på mitt första fasta jobb
- Jag ska resa till nya platser
- Jag ska njuta mer och sluta stressa
Dagens dagbok
Jag har vart lite off hela veckan. Ena delen av mig har inte velat annat än att träna och den andra delen av mig har haft noll energi. Del två har vunnit. Det kanske var bra, för idag fick jag förklaringen till bristen av energi. Hej du nya förkylning. Man kan ju undra vad problemet är när jag vart förkyld typ tre gånger på fyra månader. Jag är brutalt trött på skiten.
Men samtidigt försöker jag se det positivt (något som kommer vara del av Sofia version 25.0). Nu när det är uppehåll från all typ av fast träning och jag är ledig från jobbet och faktiskt kan vila, så är det trots allt bra timing. Eller nåt.
Dagens dagbok
Idag sitter jag i soffan, har inte tagit mig längre än så. Jag tvingar mig själv till vilodag nummer tre denna veckan. Senaste dagarna har jag vart helt slut i kroppen och haft ont över allt. Och trött, så trött har jag varit. När jag tänker tillbaka på dom senaste månaderna inser jag att det kanske inte är så konstigt. Även om jag tränade mycket fösta halva av detta året så är intensiteten och typen av pass jag kör nu, något helt annat.
Efter att jag blev förkyld när jag var i Barcelona i mitten av september, har det konstant varit något med min kropp som jag kämpat emot. Jag blev frisk ganska snabbt efter och ökade då på med träningen, jag hade konstant träningsvärk och blå och ömmande kropp. Någonstans där tappade jag motivationen helt och oktober var en riktigt tuff månad. Men tillsammans med att jag började köra Crossfit-passen så kom motivationen tillbaka alldeles lagom tills jag blev sjuk igen. Förkylningen vägrade dock ge med sig och förvandlades till bihåleinflammation. Tillsammans med detta så pajjade och axeln och lagom tills jag äntligen kommit igång med löpningen så har mina benhinnor gått sönder helt.
Jag tappar hoppet lite och blir så förbannad över att något jag mår så bra av att hålla på med, samtidigt kan få mig att må dåligt eller att ha ont. Det går inte ihop i min värld. Men nu är det ett par veckor uppehåll från militaryn (förutom ett pass på julaftons morgon) och från crossfiten, så jag ska passa på att köra lite mer lågintensivt och vara försiktig med min kropp. Det är trots allt för att den ska må bra som jag gör allt det här.
Årets lista
Året börjar närma sig sitt slut och för att sammanfatta det på ett bra sätt lånade jag denna listan från Ett bättre du. Jag gillar vad det här året har gett mig i träningsväg och det är bara början.
Årets bästa träningsminne: När jag sprang mina första tre kilometer under 16 och en halv minut. Det var ren och skär lycka efter att inte ha sprungit på flera flera år.
Årets sämsta träningsminne: Första konditionstestet jag hade med militaryn. Det var så jobbigt och jag blev så chockad just över att det var så jobbigt. Där och då ville jag ge upp allt som hade med träning att göra.
Årets »det trodde jag aldrig«: Att jag skulle gå upp kvart över fem vecka efter vecka för att ge mig ut och träna. Jag har alltid varit den mest morgontrötta människa som inte funkat innan klockan tio.
Årets träningssko: Helt klart mina neonrosa löparskor från Nike.
Årets träningskläder: Nike. Allt som dom gör är ren magi.
Årets trend: Löpning och lopp. Känns som alla börjat springa och tar sig runt lopp efter lopp. Jag är mäkta imponerad.
Årets »våga ta steget«: Både att kontakta min PT för första gången, samt att bege mig ensam för att prova på military training. Bästa jag gjort.
Årets investering: Timmarna jag spenderat med min PT. Bättre kickstart på mitt nya, lite bättre, liv kunde jag inte ha fått.
Årets mat: Bananpannkakor. Hur kan något så enkelt vara så gott?
Årets resa: Kroatien. Paradiset i en vecka med fina vänner och jag tog med mig många härliga minnen hem.
Dagens dagbok
Bihåleinflammation. Det blev domen från doktorn idag. Jag hade ingen infektion eller några dumma bakterier i blodet och hals, lungor och öron var bra. Enda hon kunde se var att mina nässlämhinnor (låter ganska ofint) var svullna. Det tillsammans med trycket jag har över pannan visar då helt enkelt på att jag har bihåleinflammation. Lite som jag anade.
Hon började med att säga att jag skulle ta ett kortison-nässpray i fyra veckor. Jag dog lite och såg framför mig att jag inte skulle få träna på lika länge. Hon såg att jag tappade modet och frågade om det var nåt. Men svaret på om jag inte fick träna blev istället att så fort jag kände mig bra var det okej. Kunde till och med vara bra. Det gjorde mig himla glad. Att jag tränat under tiden sen jag var förkyld, trots täppt näsa, har heller inte gjort något värre. Grejen är ju att jag har en inflammation och ingen infektion, vilket gör att det sitter på ett ställe och inte direkt påverkas av träningen. På samma sätt som att jag vilade min axel som (förmodligen) hade en inflammation, tills den var bra, så gjorde det ändå inget om resten om kroppen fick arbeta.
Så jag ser framför mig att jag befinner mig i löpspåret på söndag och att trycket i pannan ska vara borta och att jag ska kunna andas ordentligt genom näsan by then. Vi håller hoppet uppe och ser sex (!) dagars vila som en energipåfyllning. Eftersom inflammationen inte ska påverka kroppen så ska jag inte ha tappat nåt i varken muskler eller kondition på grund av det iallafall, även om jag känner mig lite trött. Heja positivt tänkande.
Dagens dagbok
Idag har jag spenderat tre timmar på jobbet och resten i sängen. Vaknade med täpt näsa och tungt huvud i morse. Vart konstig i halsen och haft lite täpt näsa från och till sen jag var förkyld sist. Har inte riktigt velat inse det dock. Jag mår så bra av att få träna att det känns så fel att det kan göra en sjuk. Kom på mig själv vid kvart över fem att tänka "Gött, en timme kvar till militaryn, då hinner jag", innan jag insåg att jag låg nerbäddad i sängen av en anledning.
Har iallafall fått en tid hos en läkare på torsdag. Men det är med blandade känslor jag går dit. Skönt att få svart på vitt om jag har något elakt i kroppen, men samtidigt en stor rädsla för att han ska förbjuda mig från att träna. Jag har kommit in ett sånt flow nu och det finns inget roligare än att träna för tillfället. Jag tror dock att doktorn kommer säga att jag har bihåleinflammation, brukar få det när jag vart förkyld. När jag googlar på det så låter det som att man kan träna så länge man känner sig bra liksom. Så vi "hoppas" på det och att jag kanske kan träna redan på torsdag kväll om jag tar det lugnt ett par dagar. Keep your fingers crossed.
Dagens dagbok
Jag sitter här och tänker att jag ska blogga. Men kan inte riktigt komma på vad jag ska skriva. Har inte tränat idag. Jobbat länge, så inte vart hemma så länge. Köpte ett par byxor på lunchen, tänkte ett tag att jag skulle fota dom och visa. Men huvudvärken gör att jag inte riktigt orkar flytta mig från soffan. Borde visa mina supergrymma nya fodrade träningstajts också. Har kört med dom på båda militarypassen denna veckan, hur bra som helst. Men det får också bli nån annan gång. Ska slänga i mig en huvudvärkstablett och sova snart. I morgon bitti är det grupp-pt-pass på Viscus som gäller, längtar som tusan. Haha. Träning och nya utmaningar är fasen det bästa.
Mer än såhär har jag inte att säga idag. Men i morgon är en annan dag.
