Så i nästan fyra månader har jag haft konstant ont i mitt vänstra ben. (Har tidigare skrivit om det här och igen här)  Lättast är att säga att det är benhinnan som gör ont. Men tyvärr är det mer komplicerat än så. Och att känna att jag inte ens är nära till att bli bättre känns riktigt tufft just nu. Jag träffar min sjukgymnast en gång i veckan och kör rehab så ofta jag pallar. Dessutom ska jag snart få nya inlägg, innan dess är det tio dagar, två gånger om dagen, av benhandling med TENS. Detta för att stretcha ut en av musklerna som fäster fram på foten och går upp bakom vaden.

 

Jag får hela tiden höra nya teorier om vad mitt problem är. Jag är trött på det och skiter egentligen i vad problemet är, bara det försvinner. Men så länge teorierna låter rimliga så kör jag. Tills mina inlägg är klara ska jag dessutom helst tejpa fötterna för samma effekt. Hjälper inte allt detta slit är det kniven som åker fram i höst. Jag vill bara bli av med skiten och än så länge kan jag inte påstå att jag tycker att det känns något bättre. Bitter, ledsen, deppig, uppgiven … yes all the before. Tur att jag kan trots allt kan träna så mycket annat som inte innefattar hopp eller löpning, det hjälper. Men jag måste make peace med att det är en lång lång väg kvar om jag ska bli av med detta och det är svårt en dålig dag.

 

Back to work igen. Och med första veckan utan röda dagar eller ledighet sen typ början av maj kommer det att kännas. Fem veckor kvar innan semestern, vilket ger blandade känslor eftersom jag längtar dit, men att det samtidigt betyder att det är augusti och sommaren börjar lida mot sitt slut. Varje år känns det som man bygger upp alla dom här förväntningarna om hur sommaren ska se ut, men plötsligt är allt över och bubblan med förväntningarna spricker. Sen börjar det om.

 

Den här känslan av att längta efter och vänta på något utan att veta exakt vad det är … Det är så mycket jag vill göra, samtidigt som jag bara vill strunta i allt och sova igenom dom där dagarna. Rastlösheten och frustrationen över det som saknas slåss med glädjen och tacksamheten över allt det där fantastiska som finns. Jobbig känsla ibland, att befinna sig där mitt i mellan.

 

Några veckor för sent så blev jag firad av min familj. Jag bjöd på middag hos mamma och pappa och fick presenter i utbyte. Bra deal kan man tycka. Det är inte så ofta hela familjen är samlad, så det är mysigt när det väl blir av, även om svåger saknades denna gången. Och varje födelsedag som min snart 93-åriga farmor kan vara med på får man ta till vara på.

 

Maten jag bjöd på var ekologisk rostbiff, persiljeslungad ljummen potatissallad och min fuskbea. Till efterrätt – vit chokladpannakotta med lime- och myntamarinerade jordgubbar. Familjen var väldigt nöjda med maten. Jag var sådär nöjd. Rostbiffen hade kunnat vara lite saftigare och mer rosa, inser att jag behöver skaffa mig en ugnstermometer. Efterrätten blev supergod, men presentationen failade lite när jag bestämt mig för att vända ut pannakottan på en tallrik och inte riktigt lyckades. Fick värma upp formen med varmt vatten för att det skulle släppa, till följd av det så smälte den lite för mycket och det rann ut över tallriken. Till nästa gång vet jag att den kanske ska stå framme lite längre innan servering.

 

Asså det här med att vara skadad drar ner humöret ganska rejält. Jag har inte tränat sen i fredags. Och för första gången på länge så känner jag inte för det heller. Var på gymmet en sväng igår. Låg på en foam roller halva tiden och på en pain ball andra halvan. Sen hade det gått två timmar och jag fick frågan vad jag egentligen gjort där och blev »tvingad« att köra lite mage. Idag kan jag knappt andas på grund av träningsvärken. Så kan det gå. Men jag har i vilket fall som helst bestämt mig för att vila veckan ut, för att sedan köra gärnet. Har trots allt semester nästa vecka (woop!) och ska bara göra sånt jag känner för. Tills dess ska jag bara njuta av att umgås med mina fina fina vänner.

I början av mars skrev jag ett inlägg om mina benhinnor. För några veckor sen träffade jag min läkare som opererade mig för alla dom där år sen. Domen? Tio veckors rehab och akupunktur. Hjälper inte det blir det operation igen. Det ger mig lite blandade känslor, självklart vill man skippa operation om man kan. Men samtidigt har jag lite gett upp hoppet och tror att jag kommer behöva den där operationen i vilket fall, därför känns tio veckors rehab som lite slöseri med tid.

 

Om man ska förklara vad problemet egentligen är så handlar det om att musklerna bakom hinnan inte får plats. När jag opererades sist så delades hinnan för att musklerna skulle kunna röra sig fritt. Nu tio år senare, tack vare att jag hade ett längre uppehåll från träningen, så har hinnan växt ihop igen eftersom musklerna blivit mindre utan träningen. När musklerna nu tar större plats är jag tillbaka i samma situation igen. Vad min rehab ska göra åt saken är helt enkelt att vi sakta men säkert ska ska vänja kroppen vid att jag faktisk ska göra övningar som idag gör ont (typ som att springa och hoppa). Dessutom ska akupunkturen öka cirkulationen och övningarna ska sträka upp muskler och öka rörligheten runt omkring. Fingers crossed att det hjälper.

 

Tips på vägen? Nya inlägg, kompressionsstrumpor och absolut förbjud mot att springa på asfalt.

 

Asså dom där veckorna när livet kommer i mellan. Dom veckorna man gör massa roliga saker, men som får en konsekvens av att rutinerna rubbas. När kroppen dessutom lever sitt egna liv finns det inte så mycket att göra. När denna veckan är slut kommer jag ha kammat ihop ett enda träningspass. Hade planer på att trycka in ytterligare två, men det gick inte. Det stressar mig något enormt att jag inte får till min träning. Men samtidigt kommer resultatet av denna veckan vara två resor och mängder med skratt. Jag försöker allt jag kan att fokusera på vad jag får istället för träningen. Veckan blir liksom inte dålig, den blir bara annorlunda. På måndag börjar en ny vecka och det är bara för mig att återgå till rutiner och hitta nytt fokus.

 

På måndag fyller min fantastiska systerdotter fyra år. Så idag var det kalas. Jag känner dock att jag inte varit hemma så mycket på senaste och valde därför att bara åka fram och tillbaka till Lund idag. Hann iallafall vara där för det viktigaste – paketöppning, mat och tårta – sen hoppade jag på tåget hem till Göteborg igen. Trots drygt fem timmar på resande fot och bara tre timmar på plats, så var det lätt värt att få krama om mina fina systerdöttrar en stund. ♥

 

Helgen är slut yet again. Det här med att det bara är måndag och fredag på en vecka har aldrig känts tydligare. Men det har varit en bra helg, även om den gått fort. Men saker och ting går fort när man har roligt sägs det, vilket jag har haft. Riktigt bra pass på Göta både fredag och lördag, sen har jag umgåtts lite extra med mina nyfunna Göta-vänner utanför gymmet, ätit god mat, storhandlat och dessutom sovit massor. Så nu är jag riktigt utvilad och taggad till tusen för en ny vecka. Full fart och fokus i två veckor nu, sen blir det London med allt som det innebär. Woop woop.

Idag bjuder Göteborg på väldigt gråa färger. Min kropp bjuder på extrem smärta i ryggen, hela vägen från ländryggen upp till skulderbladen. Första halvan av dagen rörde jag mig inte många meter. Att köra lördags-passet på Göta i morse var inte att tänka på, eftersom det oftast är en fördel om man kan röra sig när man tränar. Jag är dock 90% säker att det bara handlar om träningsvärk, kan tycka att det är ganska svårt att känna vad det är exakt som gör ont när det känns i ryggen, men som sagt, ganska säker på att det handlar om värk i musklerna. Jag blev nämligen väldigt uttråkad och drog på mig mina glada skor och gick ut i det gråa vädret. En dryg timmes promenad i regnet för att rensa tankar och mjuka upp ryggen. Och nu känns det bättre. Förmodligen en väldigt lugn dag även imorgon, så gasar vi för PB-vecka på Göta sen. Woop.

 

Men hörrni, glöm inte att lyssna på vad kroppen säger till er. Vilan är minst lika viktig som träningen för att få resultat. ♥

 

Våren har dykt upp och med den kommer pollen. Dom senaste åren har jag varit så extremt trött på våren, men det var först i somras som jag fick veta att anledningen är pollen. Efter ett pricktest visade det sig att jag är dunderallergisk mot björkpollen och lite allergisk mot gräspollen. Förhoppningsvis kommer det hjälpa med någon av alla mediciner som finns, men jag har trots allt redan börjat känna av tröttheten. I morse när klockan ringde somnade jag om med mobilen i handen, det trots att jag nästan sovit nio timmar. Not good. Inte heller igår kom jag upp ur sängen när det var dags att gå till morgonträningen. Men nu vet jag iallafall om vad det handlar om och behöver inte tro att jag håller på att bli sjuk.

 

Imorgon är det helt enkelt bara jag som tar mig upp hur trött jag än är, för efter tre dagars vila från träningen, dock väldigt välbehövliga, så kliar det i kroppen. Jag vill träna! Tur att våren är härlig på så många andra sätt att man kan överleva lite pollen. Typ.

 

Efter sju pass på sex dagar hade jag en välbehövlig vilodag idag. Dock kanske tur att jag varit i Stockholm hela dagen och faktiskt inte ens kunde träna, trots att jag egentligen ville. Kroppen tackar och bockar. Men mest är jag bara trött, känner att jag har lite sömn att ta igen. Av någon anledning blir man mycket tröttare av att sätta sig på ett tåg halv sju på morgonen jämfört med om man kliver in på gymmet samma tid. Skumt det där.

 

Men med nästa sju timmar på ett tåg så har man mycket tid att tänka. Vad som snurrat i mitt huvud? Funderingar på vad mitt nästa steg är. Efter en ny KSA med min PT i veckan så har jag lite beslut att ta. Resultatet har gått åt fel håll senaste mätningarna och jag är frustrerad. Men samtidigt så går jag inte helt in för det eftersom jag inte har några direkta mål att sträva mot, vilket i sin tur egentligen betyder att jag inte har något att vara besviken på. Men det är jag ju så klart ändå. Denna gången fick jag en läxa av Mr PT. Att skriva ner 100 saker, typ som en bucket list, och rangordna dom 10 viktigaste grejerna, dom saker som jag skulle kunna göra vad som helst för att uppnå. Om sen då träning-, vikt- eller prestationsmål hamnar top 10, då har jag mina mål klart för mig och det är helt enkelt dags för mig att gå all in för att nå dom tillsammans med honom.

 

Jag har börjat på den där listan idag. 100 saker. Det är galet många, jag har kommit till typ 30 än så länge. Det är riktigt svårt. Jag tror att jag är en sån person där mycket faktiskt inte spelar så stor roll för mig. Men jag måste ändå ta mig upp till 100, så det kommer vara många saker som verkligen bara är trams. Men om jag förstår hela övningen rätt spelar det ingen roll, för när allt är klart ska jag sen dela upp alla 100 saker i A, B och C mål. Det måste vara 10 saker under A, som jag sedan ska ha 5 saker om varför det är viktigt för mig och ytterligare 5 sätt om hur jag ska nå dit. Resterande 90 punkter på listan får jag sedan placera hur jag vill under B och C, där B betyder typ »Det skuller vara kul om det hände« och C är typ bara saker jag någon gång funderat på men som egentligen inte är så viktigt att det blir av.

Deadline är på måndag morgon, så jag har som tur är ytterligare några dagar på mig att fylla listan. Vad som händer sen får vi se.

 

Okej, så jag tror att alla som hållt på med idrott på hyfsat hög nivå, har någon typ av skada som dom aldrig riktigt blir av med. I mitt fall så är det mina benhinnor som bråkar. Benhinnor tänker ni då? Det går väl över. Mm i vanliga fall. För mig blev en vanlig benhinneinflammation en kronisk benhinneinflammation som konstant gjorde ont. Efter ett år av vila och läkare efter läkare som bara sa att det skulle gå över, kom jag till en specialistläkare som äntligen kunde tala om vad det handlade om och vad jag hade för val. Valen? Att aldrig mer kunna springa utan smärta eller operation. Jag var sexton år gammal och valet var inte så svårt. I augusti är det tio år sedan jag opererades.

 

Jag har haft ont från och till sen jag började träna igen för cirka två år sen. Men inte som nu. Senaste dagarna har det värkt i benet och jag känner av någon typ av smärta konstant. Tyvärr så har ju den där operationen ett bäst före datum och jag är livrädd att den tiden är kommen. Idag bokade jag in en träff med min läkare igen. »Tyvärr« så är ju den här snubben väldigt popis och första lediga tiden var först i början av maj. I dom bästa av världar kanske smärtan har försvinnit tills dess och jag inte ens behöver gå dit, men tiden finns där iallafall. Tills dess att jag får min dom, får jag helt enkelt göra det bästa av situationen, även om den där löpningen får ligga på is till vidare.

 

I läxa av Mr. PT fick jag att skriva ner mitt mål med träningen och läsa det varje dag, helst även skriva ner det varje dag. Det finns tydligen studier på att detta ökar chanserna till att uppnå sitt mål med hundratals procent. Det låter ju coolt tycker jag och lätt värt att prova. Egentligen var läxans deadline 24 timmar efter att vi sågs. Men 192 timmar senare funkar ju det med … eller? Hur som helst. Tänker att varje person jag berättar mitt mål för, ger mig större chans att nå dit, så jag skriver det här också.

 

Även om jag inte skrivit ner mina mål fören nu, så har jag funderat väldigt mycket fram och tillbaka vad det faktiskt är som jag vill ha ut av allt. Jag kom fram till att det egentligen hänger ihop. Förbättrar jag min kondition, som jag verkligen behöver för att klara av alla work outs på bästa sätt, så kommer jag förbränna mer fett, vilket gör att jag går ner i vikt och blir lättare, det gör att jag kommer klara av övningar med min egna kroppsvik såsom pull ups, lättare. Och bonusen med allt detta är att jag kommer förändra kroppen på ett sätt som gör att den ser ut som jag vill. Ni ser, allt hänger ihop, men jag valde att formulera mitt mål såhär:

 

Jämna ut styrkor och svagheter för att klara av CrossFiten på ett bättre sätt
Bonus: En kropp som ser ut som jag vill

• Mer ren konditionsträning för att förbättra konditionen, framför allt löpning
• Cardio för att tappa fett och därav bli lättare och orka mer
• Äta på ett sätt så att kroppen får rätt typ av energi att jobba med, både när det gäller att bli av med fett och för att orka träningen

Jag börjar äntligen bli frisk igen. Sakta men säkert återvänder energin till kroppen, men än är jag inte helt återställd och hur mycket jag än velat träna idag så avvaktar jag några dagar till. Istället så är det andra saker som fyller mig med positiva känslor just nu.

 

Mest energi ger nog vårt nya kontor. Efter att vi i princip suttit på varandra och gått på varandras nerver lite för ofta, så har vi nu äntligen fått en nytt kontor. Vi har flyttat från Göteborgs mittpunkt till Järntorget, fortfarande bra läge och en helt ny del av stan att upptäcka (bland annat lunch i Feskekörkan – gudomligt). Kontoret i sig är helt otroligt och det bara andas ett lugn. Utsikten är magisk och alla bara njuter. Dessutom fick jag en ny titel tillsammans med den nya adressen på visitkortet och jag kan numer titulera mig Designer och Language Coordinator. Även om jag i princip jobbat med detta sen i höstas är det konstigt att ha det på pränt så där. Men nytändning kan man definitivt kalla det.

 

Jag har så mycket positiva känslor över vad denna våren har att erbjuda att jag knappt kan sitta still. Åh! ♥

 

Och där kom den. Den där förkylningen jag haft i kroppen senaste veckorna. Pang sa det bara och jag är helt däckad. Finns få saker som är mer frustrerande. Träningssuget bara växer för varje timme som går, men det finns såklart inte på kartan. Jag tänker ge mig själv två dagar i soffan, sen ska jag vara frisk nog att gå utanför dörren iallafall. Fingers crossed.

 

Jag har suttit och funderat på vad jag ska blogga om. Har inte kommit på så mycket, har tänkt att jag inte gör något och därför inte har något att skriva om förutom träningen. Men så slår det mig att det nästan är tvärt om för tillfället. Jag har haft planer upp till taket senaste och det fortsätter hela februari. Inte mig emot som älskar att ha fullt upp för att slippa tänka på kyla och mörker och se hur långt det är kvar tills våren dyker upp. Jag ska göra mitt bästa för att dokumentera livet utanför gymmet. Men ibland behöver man bara leva i nuet utan tankar på foton och framtida minnen.

 

Vad som ligger närmast i tiden? En helg med familj, höga förväntningar, fina vänner och mycket skratt. För mig går hälsa och lycka hand i hand. ♥

 

 

Jag har en dålig dag. Stubinen är kortare än vanligt. Det kliar i kroppen och det berömda vårpirret har redan dykt upp. Jag har den där känslan av att jag väntar på något utan att veta vad det är. Jag är rastlös. Det kommer bli en lång väntan på ljusare tider …

 

Jag har inte tränat sen i måndags. Min kropp har inte samarbetat. Det har varit massa småsaker hela veckan som gjort att jag valt att vila eftersom jag inte vill riskera något. Allt från huvudvärk, hosta, en ont axel, magont och trött kropp med feberkänningar. Det är frustrerande. Jag vill bara köra.

 

Istället sitter jag och följer tävlingen Battle of London så gott det går med bilder och korta filmer. En CrossFit tävling i London med hela Europa eliten. Göta har en tjej som är där och tävlar, riktigt häftigt. Hoppas att jag kan trolla bort den sista hostan under dagen så att jag inspirerad till tusen kan köra imorgon. Vi får väl se, det är inte världens mest positiva tjej här just nu.

 

 

 

Det här med att om man inte säger saker högt, då finns det inte, är något jag kört stenhårt på denna veckan. Det som inte finns? Smärtan i min axel. Om det är detta som gör att den försvunnit efter tre dagars vila och några voltaren, det vet jag inte. Men har iallafall gått hela dagen idag utan att känna någonting. Vilket känns väldigt skönt då jag skrek av smärta i tisdags kväll. Man kan undra vad jag gjort. Något jag inte helt kan svara på. Det small till helt plötsligt och gjorde brutalt ont. Skulle gissa att det var något som låg kvar efter alla Thrusters i måndags.

 

Hur som helst är jag förbannat stolt över mig själv att jag tog det på allvar. I vanliga fall brukar jag tänka att det kom så plötsligt och dessutom på min vilodag att det säkert inte är något allvarligt. Men jag har lärt mig den hårda vägen att offra två dagars träning kan ge mig veckor av träning istället, om det skulle visa sig att det var en allvarlig skada. 

 

Samtidigt skulle jag tro att min kropp behövde vilan. Jag har haft ont i huvdet och magen om vart annat senaste dagarna. Lite som att kroppen försöker säga mig något. Jag hoppas att den säger att den behövde vila i exakt tre dagar, för imorgon tänker jag gå till gymmet.

 

Den där halsen tjocknade till rejält efter måndagens pass, även om jag inte blivit dundersjuk så är jag heller inte helt hundra. Därför försöker jag vara klok och lyssna på allt som kroppen vill säga och vilar. Jag är inte tillräckligt sjuk för att vara hemma från jobbet, hade bara blivit rastlös av att stanna hemma. Men sovmorgon har jag tagit och någon träning är det såklart inte tal om. Men idag mår jag mycket bättre efter en ganska dålig dag igår. Så jag ger det en dag till och kör igång på lördag igen.

 

Annars njuter jag av att mina fantastiska kollegor har joinat mig på kontoret igen, tittar på massa serier som äntligen satt igång igen efter jul och pausar med en bok (ja ni läste rätt – bok) som är fantastisk spännande och kräver ett inlägg för sig själv. Jag känner mig faktiskt ganska okej med situationen, finns inte så mycket jag kan göra åt det mer än att göra det bästa av det – vila upp mig och göra andra saker (än träning) som får mig att må bra.